Ag växer på blöt, kalkrik gyttja, ofta på ohävdade lokaler; speciellt känslig är växten för slåtter. Den förekommer i skogskärr, större vätar, sumpskogar, rikkärr, alvarträsk och betade kalkfuktängar. Ag växer också i vattenfyllda stenbrott, grävda vattenhål och bevattningsdammar, diken, bäckar och kanaler. Utmed Ölands största sjö, Hornsjön i Högby sn, växer den utmed sjöstranden, ibland tillsammans med vass Phragmites australis. Sällsynt är den funnen vid sötvattensutflöden på klapperstenstränder.

Ag har ökat sin utbredning på Öland, trots att utdikningen under slutet av 1800-talet decimerade flera stora agträsk. Sterner (1938) angav större agmyrar från endast tolv platser i nio socknar. Utbredningskartan i Sterner (1986) stämmer relativt väl med den aktuella. Under de senaste decennierna har upphört bete och slåtter gynnat den kraftfulla agen som numera tar för sig alltmer. Inom Mittlandet är ökningen tydlig och där förekommer idag stora, sammanhängande bestånd med ag i många ohävdade skogskärr. Söder om en linje mellan Torslunda–Vickleby är växten fortfarande ovanlig och på Stora Alvaret finns enstaka lokaler vid några alvarträsk. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ag har ökat påtagligt under andra hälften av 1900-talet.

Intressant är att Linné inte noterade ag på sin resa på Öland 1741. Däremot fann han den lite senare när resan fortsatte till Gotland. På Öland förefaller taktäckning med ag inte förekommit på samma sätt som på Gotland. Troligen var ag på Öland förr alltför sällsynt för att platsa för detta. På norra Öland har ag ibland använts som moning dvs. man lade strån av ag högst upp på stråtaket för att skydda den känsliga nocken.

Agkärr är en prioriterad naturtyp enligt EU:s Art- och habitatdirektiv. På Öland ges dock naturtypen rikkärr prioritet, eftersom ag breder ut sig på andra arters bekostnad när hävden upphör.

Gammal, bofast.