I Europa har färgmåra en kontinental utbredning med tyngdpunkten i de östra delarna. I Sverige är den vanlig på Öland och Gotland medan den på fastlandet är sparsam och endast förekommer i kalkpåverkade områden.

Färgmåra är en karaktärsart för Ölands kalkpåverkade naturbetesmarker och växer på betade alvartorrängar, i hällmarker med karster, grusalvar och tuviga friskängar. Slåtterängar, betade hässlen, gamla stenbrott och klapperstensvallar hyser också arten. Färgmåra försvinner om hävden upphör eller om marken påförs näringsämnen.

Kartan visar att färgmåra är vanlig på Stora Alvaret. Den är också spridd inom Mittlandet där den växer i den mosaikartade blandningen av torrängar, hällmarker och hassellundar som utmärker stora delar av detta område. Ibland räcker det med ett kalkstensröse i en annars kalkfattig omgivning för att färgmåra ska hitta dit. Även de småalvar som finns längre norrut på ön hyser en del fynd. I östra sjömarken växer den här och där i torrängar, tuviga friskängar och på gamla strandvallar. Färgmåra har troligen minskat något, i alla fall utanför Stora Alvaret, och orsakerna kan sammanfattas med upphörd hävd och ökad näringsbelastning av landskapet som båda medfört försämrad kvalité av artens favoritbiotoper.

Som namnet antyder är arten en gammal färgväxt. "Rötterna används på Gotland i stället för krapp till att färga ylle rött" (Linné 1755).

Gammal, bofast.