Svartbräken växer främst på norra halvan av Stora Alvaret där de stora karstområdena finns. Den är också funnen inom de flesta småalvaren på ön. Längs västra stenkusten är den vanlig i gamla stenbrott. Svartbräken är idag funnen i fler socknar än Rikard Sterner noterade den i. En förklaring kan vara att ormbunken har varit framgångsrik med att etablera sig i de många numera övergivna kalkstensbrotten.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné 10 juni 1741 när han besöker Ismantorps borg, Långlöt sn. "I denna borg växte Rhamnus catharticus, Ossea, Sanicula, Asclepias, Mercurialis, Trichomanes, Hypericum, Polygonatum, Orchis militaris minima." (Linnæus 1745). Växter i tur och ordning: getapel, skogskornell, sårläka, tulkört, skogsbingel, svartbräken, äkta johannesört, getrams och krutbrännare. Svartbräken växer än idag på murverket av borgen och de andra arterna som nämns återfinns i det omedelbara närområdet. Tidigt belagd Borgholm: F. Ahlberg 1860 (OHN).
Ekologi
Svartbräken växer halvskuggigt–solexponerat, på Öland nästan alltid på kalkrikt berg. Den är vanlig i karstsprickor på Stora Alvaret, ibland växer den på sprickrika kalkstensplatåer. Svartbräken är noterad runt urbergsblock som ligger direkt på kalkhällen eller mindre gråstenar som är inbäddade i tunn morän. Norrut på Öland blir stengärdesgårdar en viktigt växtmiljö. Svartbräken växer också på ruiner och stenmurar, högar med skrotsten och i stenbrott. Sällsynt ses den växa i kalkstenbranter längs västra landborgen, en miljö som pekades ut som speciellt viktig i Sterner (1938).
Variation
Svartbräken företräds på Öland av två underarter: vanlig svartbräken subsp. trichomanes och kalksvartbräken subsp. quadrivalens. Den diploida (2n = 72) vanlig svartbräken växer främst på urberg. Småbladen sitter ganska glest och infästningen mot huvudaxeln utgår från småbladets mitt. De tappas tidigt under hösten medan huvudaxeln kvarstår vilket ger tuvorna ett risigt utseende. Sporerna mäter 30 ± 5 µm (Jonsell 2000). Endast ett säkert fynd av denna underart finns från inventeringen.
Kalksvartbräken är tetraploid (2n = 144) och växer på kalkrikt underlag. Den är generellt större, småbladen är asymmetriskt fästade mot huvudaxeln, fästpunkten sitter vid småbladets nedre hörn. Småbladen sitter tätt ihop utmed hela bladets längd och släpper först när hela bladet ramlar av. Ofta ser man på Öland fräscha exemplar med kvarvarande småblad under en stor del av vintern. Sporerna mäter 43 ± 5 µm (Jonsell 2000). Vid tveksamhet om underart under inventeringen har spormätning skett. Av aktuella fynd är 75 % bestämda till underart och kalksvartbräken är den helt dominerande underarten.
Underarten subsp. inexpectans har tidigare angivits från Öland. Den är diploid och växer på kalkhaltigt underlag. Detta taxon anses numera ha en mycket begränsad utbredning till Centraleuropa (Jonsell 2000).
Utbredning
Funnen i 42 rutor = 44 %; tämligen allmän = 28 socknar (nyfynd Persnäs, Alböke, Gärdslösa, Glömminge, Algutsrum, Torslunda, Gårdby, Segerstad och S. Möckleby).
Sterner 1938 spridd = 19 socknar.
Förändring: Något ökande +
Lokaler
Fynd av vanlig svartbräken:
Alböke: Alböke alvar nära Trirör, gråstensmur vid stenbrott 631422 155800 TGn m.fl. 2008 (S) conf. ThK.
Felaktigt publicerad subsp. inexpectans:
Algutsrum?: Jordtorpslund öster om vid sockengränsen (Tigerschiöld 1980). Även publicerad i Sterner (1986).
