Taklosta härstammar från stäppartade områden i centrala och östra delarna av Europa, Medelhavsområdet och västra Asien. Därifrån har den inkommit till norra Europa, södra Afrika, Nordamerika och Nya Zeeland (Hultén & Fries 1986).

Taklosta ses främst på torr, sandig eller grusig mark i miljöer som hamnar, industriområden och vägkanter. De flesta växtplatser kan betecknas som ruderatmarker: sandtag, stenbrott och grustippar. Ibland anges den från sandstränder, klapperstensvallar, gårdsmiljöer och åkrar.

Taklosta är spridd över hela ön med en tyngdpunkt på södra Öland och då främst i väster. En tydlig anhopning av fynd finns runt Mörbylånga och Degerhamn. I äldre tider blev den ansedd som "en gammal medlöpare" och enligt Sjöstrand (1850) "riklig på torvtak". I Sterner (1986) fastslås: "i nutiden till finnandes i allsköns sandig skräpmark, ej sällan rätt talrik". Detta kan utan tvivel gälla även idag och arten får numera anses som tämligen allmän. Taklosta kan hålla sig kvar länge på en lokal. Vid Sandbyborg, Sandby sn, noterade Sterner växten 1939. Där växer den än idag på kalkstensmurarna av den gamla fornborgen. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Artnamnet tectorum kommer av latinets tectum (tak) och syftar på att den i äldre tider ofta växte på torvtak. Taklostans dragning till sandiga och torra banvallar och stationsområden är välkänd. I östra Skåne är arten vanlig i sådana biotoper. På Öland finns inga uppgifter hur pass vanlig den var längs den öländska järnvägen men det är frestande att anta att den var så även på Öland. Om man betraktar en karta över den nuvarande utbredningen, kan man med lite fantasi följa järnvägens dåvarande sträckning. I Sterners liggare finns endast en notering av taklosta från en järnvägsvall (Köping: Tingsdal–Kalleguta station, järnvägsbanken Nils Blomgren 1929).

Gammal främst kulturföljeslagare, bofast.