Klockhyacinter odlas en del och förefaller förvildas relativt lätt. Spansk klockhyacint H. hispanica härstammar från sydvästra Europa (Portugal och Spanien) samt norra Afrika medan engelsk klockhyacint H. non-scripta härstammar från Västeuropa. Hybriden dem emellan hybridklockhyacint H. × massartiana förefaller vara den vanligaste idag i odling. Hybriden är fertil varför återkorsningar kan ske. Det är därför ofta svårt att artbestämma klockhyacinter varför redovisningen med utbredningskarta sker kollektivt men samtliga taxa är funna på Öland. Väl skild är däremot italiensk blåstjärna H. italica som redovisas separat.

Spansk klockhyacint har doftlösa blommor i en allsidig klase, de är klocklika och jämnt vidgade från basen till mynningen; spetsarna på kalkbladen är raka och inte tydligt utåtböjda. Ståndarknapparna är blåa och ståndarna är fästade nedanför mitten av kalkbladen; bladen är 10–35 mm breda. Engelsk klockhyacint har en ensidig blomklase som nickar och vars blommor är doftande, rörlika, och avslutas med starkt utåtsvängda–tillbakarullade kalkflikar. Ståndarknapparna är gräddvita och ståndarna är fästa ovanför mitten av kalkbladen; bladen är smalare än 15 mm. Hybridklockhyacint liknar mycket spansk klockhyacint men kalkbladen har tydligt utåtböjda spetsar och ståndarknapparna är vita–blåaktiga (botaniskanycklar.se).