Rödmire är troligen ursprunglig i Medelhavsområdet och har som ogräs spridit sig till de centrala och norra delarna av Europa. I Sverige är den vanlig på Öland och Gotland, för övrigt växer den utmed kusterna i södra delarna av landet.

Rödmire är konkurrenssvag och föredrar sandig–grusig mark som är fri från annan vegetation. Den är än idag fortfarande vanlig som åkerogräs och blommar speciellt rikligt i trädes- och stubbåkrar. I ruderatmiljöer ses den på jordhögar, stentippar och dammvallar. Rödmire klarar även att växa extremt kalkrikt och är vanlig i grusalvar där den delar växtplats med småsporre Chaenorhinum minus och åkervinda Convolvulus arvensis. I denna miljö anges den i Sterner (1938) vara ursprunglig. Den gynnas av markstörningar och dyker upp vid röjningar av betesmarker, när grus påförts traktorvägar och längs nygrävda diken. Växten tål att marken är något saltpåverkad och är sällsynt funnen längs grusiga havsstränder.

Rödmire är en vanlig växt som är spridd över större delen av Öland. Endast längst uppe i norr i Bödaskogarna är det glesare med fynden. På Stora Alvaret växer den i naket vittringsgrus som periodvis är fuktigt. I betesmarker hittas den där kreaturen sparkat upp luckor i vegetationen eller längs stigar och traktorvägar. Rödmire föredrar åkrar med glesare grödor men klarar även att växa i dagens fodermajsåkrar. Någon hot mot arten ses inte på dagens Öland.

Rödmire kan ibland ha blommor med blå eller rosa färg. Det är funnet några gånger under inventeringen.

Blommorna är endast utslagna mitt på dagen vid solig väderlek vilket det danska folknamnet ’Grine til Middag’ anspelar på. Romanen "Röda nejlikan" av Emmuska Orczy utspelas under franska revolutionen. Hjälten är en engelsman med kodnamnet Scarlet pimpernel som räddar franska adelsmän från giljotinen. Scarlet pimpernel är det engelska namnet för rödmire, så långt från nejlikor man kan komma!

Gammal, bofast.