Bergsskrabba har en märklig utbredning i Europa. Den växer i norr på kalkstensöarna Öland och Gotland. Sedan är det ett långt hopp till närmaste växtplatser som återfinns i sydvästra Frankrike och centrala–nordöstra Spanien, så kallad disjunkt utbredning. Det har spekulerats att våra bergskrabbor kan vara en kvarleva från en tid med varmare klimat.

Bergsskrabba växer i grusalvar där den utsätts för uppfrysningsrörelser vintertid och uttorkning under sommarhettan. Den delar växtplatsen med ölandssolvända Helianthemum oelandicum och fårsvingel Festuca ovina, men blir miljön alltför vattendränkt vintertid saknas bergsskrabba. På mindre kakstensplatåer växer den i sprickor i kalkstenen och ibland i regelrätta karstområden. Även torrängsryggar med en i övrigt kalkpåverkad flora kan hysa arten. Någon gång är den funnen i gamla stenbrott och solexponerade vägslänter. De flesta lokaler är hävdade genom bete men alltför hårt bete, främst av får, är inte gynnsamt för arten. På nordligaste Öland växer den på alvarmarker som legat i ohävd under många år och riskerar där att på sikt försvinna.

Bergsskrabba växer över större delen av Stora Alvaret där lämpliga miljöer erbjuds. Även längs västra landborgen, där Linné fann den, finns flera lokaler exempelvis längs väg 136 mellan Vickleby och Resmo kyrkor. Utanför Stora Alvaret finner man bergsskrabba vid Karum alvar, Högsrum sn, samt på Slottsalvaret och Borgehage, Räpplinge sn. Längs västra kusten, rakt västerut från Alböke kyrka och vidare norrut till strax söder om Djupvik, finns växten här och där. Den förefaller där vara mer spridd än vad som tidigare varit känt. Även två alvar i Böda sn hyser bergsskrabba, Västeralvar och Långalvaret. På några utpostlokaler har den inte återfunnits. I gengäld har den hittats i Högby och Persnäs sn där den tidigare inte noterats. Inventeringen har visat att bergsskrabba har tätare förekomster idag jämfört med Sterner (1938). Betestrycket var då betydligt högre vilket bör ha missgynnat växten. När Wahlenberg reste på Öland 1821 hade han vissa svårigheter att finna växten när han vandrade österut över alvaret från Resmo (Johansson 2021); idag är växten spridd över stora områden på de aktuella alvaren. Som nämnts är fårbete ogynnsamt för bergsskrabba. Inom Karlevi södra NR, på nordvästra delen av Stora Alvaret, har fårbete ända tills nyligen varit dominerande under lång tid. Där saknas nästan bergsskrabba helt. Numera betas fållan av nötkreatur. Kanske återkommer växten framöver? Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Bergsskrabba är en av få fleråriga växter som klarar att växa i den extrema miljö som de öländska grusalvaren erbjuder. På hösten är marken vattendränkt. När vintern och kylan anländer finns det sällan något djupare snötäcke som skyddar växterna. Den snö som faller ansamlas på läsidan av stenmurar och enbuskar varför alvarmarken i övrigt ligger snöfri. När temperaturen sjunker utsätts därför marken och plantorna för extrema uppfrysningsrörelser. Bergsskrabba har en kraftig jordstam som håller emot men ibland får den ge upp. På gamla exemplar kan man se hur plantorna har lyfts upp ur gruset och står som på pålar. På sommaren är miljön knastertorr och brännhet. Bladen hos bergsskrabba är tjocka och läderartade för att stå emot denna uttorkning. Rotsystemet är välutvecklat för att söka sig ner till den lilla fukt som kan finnas kvar i någon kalkstensspricka. Torrsommaren 2018 fick dock många plantor se sig besegrade och inom vissa områden på Stora Alvaret konstaterades att en stor del av plantorna hade dött. Men redan sommaren 2019 hade många småplantor etablerat sig på lämpliga lokaler och försommaren 2021 sågs åter blåa fält med bergsskrabba.

På vinterståndare av bergsskrabba växer den nyligen beskrivna svampen Schizoxylon gilenstamii (en sporsäcksvamp). Typmaterialet är samlat på Öland, Gynge alvar (Fernández-Brime m.fl. 2017). Troligen är svampen inte ovanlig på gamla stjälkar av bergsskrabba.

Gammal, bofast.