Kornvallmo publicerades för Sverige första gången under sent 1600-talet men har anor i landet sedan medeltiden (Nordstedt 1920). Arten förekommer i en stor del av Europa, norra Afrika och är spridd med kulturen. Kornvallmo har länge odlats i trädgårdar men även inkommit som förorening i frövaror.

På dagens Öland är växten lika vanlig i åkermiljöer som skräpmarker (jordtippar, komposter och sandhögar). Många är de besökare som runt midsommartid stannat för att fotografera sädesåkrar översållade med de röda blommorna. Kornvallmo växer även i vägkanter, gårdsmiljöer och som rabattogräs.

Kornvallmo var under början av 1900-talet en ganska sällsynt växt. I sin liggare antecknar Rikard Sterner 20 lokaler mellan 1904 och 1924. Som kontrast till detta är växten idag spridd över hela Öland. Enda undantaget är Stora Alvaret där fynd saknas förutom nära alvarbyarna och någon avlägset belägen horva. I Bödas barrskogar är det också glest med fynden. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att kornvallmo haft en tydligare ökning.

Till skillnad från spikvallmo P. argemone och rågvallmo P. dubium är kornvallmo självsteril och växten behöver korsbefruktas (Jonsell 2001). Kornvallmo är den i trion som på Öland blommar sist och blomningstiden är också mer utsträckt än hos de andra två. Stjälken har utstående hår; sällan är de tilltryckta och detta har ibland felaktigt uppfattats som en hybrid med rågvallmo. Även formen på kapseln kan variera, ibland är den långsträckt och smal som hos rågvallmo. Å andra sidan kan kapseln hos rågvallmo angripas av gallstekeln Aylax papaveris vilket gör den ansvälld och därmed lik kapseln hos kornvallmo. De övre bladen hos kornvallmo har vanligen en lång ändflik vilket gör växten lätt att identifiera, men ibland är de flikade hela vägen ut. Blomfärgen varierar, speciellt i odling, och delvis fyllda blommor förekommer. Variationer har dokumenterats några gånger under inventeringen.

Inkommen och kulturflykting, bofast.