Harkål växer på frisk, gärna kvävepåverkad mark och uppges i Sterner (1938) vara ursprunglig på klapperstensvallar eller skiffergrus vid havet samt i stenbundna lövskogar, gärna utmed västra landborgen; idag är den ganska ovanlig i dessa miljöer. Harkål är i stället starkt kulturgynnad och ses i grustag, hamnar, gårdsmiljöer och gräsmattor, vägrenar, åkerkanter, diken och bevattningsdammar. Den växer i ruderatmiljöer som sten- och jordtippar. När betesmarker röjs eller skogsbete införs är den snabbt på plats.
Harkål är en vanlig växt som är spridd över större delen av Öland. Endast på Stora Alvaret saknas den, förutom fynd utmed de större vägarna som korsar från väster till öster samt i mindre skogsdungar på alvarmarken. Den enda större rutan (5 × 5 km) utan fynd ligger på Stora Alvaret och här saknas både vägar och skogsdungar; rutan är belägen mellan Smedby och Mellby, Segerstad sn.
Såvitt känt finns endast vanlig harkål subsp. communis på Öland.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först omnämnd av Linné som vid två tillfällen under sin öländska resa noterar harkål. Den 20 juni 1741 befinner han sig vid Horn, Högby sn, och harkål är en av de arter han nämner därifrån (Linnæus 1745). Idag kan man utan problem leta upp harkål i närområdet vid Horns kungsgård. Tidigt belagd Borgholm: O. Nordstedt 1883 (LD).
Utbredning
Funnen i 84 rutor = 88 %; allmän = 33 socknar.
Sterner 1938 allestädes = 33 socknar (i liggaren noterad från 29 socknar).
Förändring: Oförändrad ± 0
