Backvial växer på torr, sandig–grusig, gärna något kalkpåverkad mark som helst ska vara ohävdad. Möjligen kan växten vara ursprunglig på sandstränder exempelvis vid Byrums Sandvik och Ramsnäs, Böda sn. Där sågs arten redan 1892 respektive 1932 och finns kvar än idag med rika bestånd. Rikard Sterner noterade växten 1907 vid Alunbruket, S. Möckleby sn, som "sannolikt ursprungligen sådd". Via sjöfarten har backvial troligen inkommit till Degerhamn, S. Möckleby sn, och därifrån spridit sig ut i närbelägna skräpmarker, klapperstenstränder och vägkanter. Riktigt snabb expansion blev det först när järnvägen byggdes på Öland i början av 1900-talet. Utbredningen av backvial karterades genom Erik Almquists tågresor på 1950-talet och många av hans lokaler finns ännu kvar. Idag växer backvial även i vägkanter och på ohävdade torrängar.

Dagens utbredningskarta liknar mycket den i Sterner (1986). Man ser tydligt hur backvial på många ställen än idag följer den gamla banvallen exempelvis från Kastlösa och över Stora Alvaret till Skärlöv, Segerstad sn. Området runt Degerhamn har också många fynd liksom den västra kusten i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. Backvial håller sina ställningar väl på dagens Öland och har expanderat tydligt sedan Sterner (1938) men expansionen förefaller nu vara avslutad. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser.

I början av 1900-talet odlades backvial som foder i delar av Sverige. Som utsäde användes frön och plantor med tyskt ursprung som hade mindre innehåll av bitterämnen än inhemsk backvial och därför uppskattades mer av kreaturen (Lyhagen 1991).

Gammal och inkommen, bofast.