Sumpmaskros förekommer främst i sydöstra Sverige (Öland, Gotland, östra Blekinge och östra Småland) samt i Estland. I sydöstra Småland och Blekinge växer den på havsstrandängar.
På Öland växer sumpmaskros i betade kalkfuktängar och havsstrandängar, i kanten av alvarvätar och fuktängar med tok Dasiphora fruticosa. Den klarar även extrema miljöer som grusalvar med fårsvingel Festuca ovina och uppfrysningsmark med ölandssolvända Helianthemum oelandicum som närmaste grannar. Sumpmaskros är främst funnen på Stora Alvaret, i östra sjömarken och delar av västra stenkusten; den är sparsam i Mittlandet. Det är tydligt att den helst håller sig till områden med tydlig alvarkaraktär. Den bedöms ha minskat något utanför Stora Alvaret eftersom en del gamla lokaler vuxit igen.
Sumpmaskros räknades förr till sandmaskrosorna sect. Erythrosperma. Frukterna är rödbruna, pollen saknas och märkena är tydligt grågröna. Bladen har regelbundna, rundade sidoflikar som står rätt ut, med lite fantasi bildas ett mönster som avtrycket efter en cykelkedja. Holkfjällen är breda, tryckta mot holken och stjälken något hårig upptill.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Borgholm: Borgholm söderut, själva havsstranden F. R. Aulin 1911 (S) samlad som T. langeanum, det. T. intercedens G. Marklund 1937. Ventlinge: kyrkan 300 m österut, alvar B. Nordenstam 1973 (S) holotyp synonym T. leporinum.
Utbredning
Funnen i 49 rutor = 52 %; tämligen allmän = 28 socknar (Högby, Löt, Köping, Egby och Glömminge 0).
Saarsoo & Haglund (1962) då i sect. Erythrosperma: Allmän (karta 33 socknar). Föredrar fuktiga växtplatser, såsom kring alvarvätar, våta sänkor, strandängar, kärrängar etc. där den växer tillsammans med Palustria.
Förändring: Minskande --
