Saltmålla växer på välbetade havsstrandängar med glesare växttäcke som periodvis översvämmas av saltvatten. Vanligast är den på mellersta landstranden i närheten av skonor (saltbrännor). Ofta växer mållan nära den glest, gräsbevuxna kanten av skonan eller ibland ute i själva skonan, då tillsammans med glasört Salicornia europaea och/eller saltört Suaeda maritima. Andra vanliga följeväxter är saltnarv Spergularia marina, gulkämpar Plantago maritima och kustsaltgräs Puccinellia capillaris. Sällsynt kan saltmålla växa på den nedre landstranden som översvämmas av högvatten. Arten är konkurrenssvag och beroende av att övrig växtlighet hålls kort och gles. Betesdjurens tramp underlättar etableringen för växten i de luckor som då skapas. På några lokaler förekommer intensivt gåsbete vilket också förefaller gynnsamt.

Saltmålla är ovanlig på Öland och numera försvunnen från sina lokaler längs västra kusten. Den är förgäves eftersökt på sin tidigare rika lokal söder om Röhälla, Glömminge sn. Där noterade K. F. Dusén 1897 över 100 000 plantor (belägg i UPS) och saltmålla fanns kvar 1981 på lokalen. Orsaken till tillbakagången är i de flesta fall upphörd eller för svag hävd. Längs nordöstra kusten har några av de lokaler som Åke Lundquist rapporterade på 1970-talet inte gått att återfinna. Troligen har betet åtminstone periodvis varit för svagt, vilket medfört igenväxning och att skonorna täckts med uppkastade tångbankar. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.