Backskärvfrö är ursprunglig i bergstrakterna av mellersta och södra Europa. Den är inkommen till Sverige runt mitten av 1800-talet, troligen som förorening i frövaror avsedda för utsådd i gräsmattor och på vallar. Backskärvfrö växer på närings- och kalkfattig mark, gärna med något slitet växttäcke. Den blommar mycket tidigt, redan i början av april. I delar av södra Norrland är den en älskad vårblomma och uppskattas, på samma sätt som blåsipporna på Öland, som vårens budbärare. På Öland är arten funnen i gräsmattor, betade torrängar samt längs grusiga vägar och stigar.

Backskärvfrö är ovanlig på Öland och främst sedd på den norra delen av ön. Hur den inkommit till Öland och varför det finns en så tydlig anhopning av fynd runt Eskilslund, Källa sn, är oklart. Kanske har flera gårdar i området importerat vallfrö från samma källa? Backskärvfrö kan hålla sig kvar länge på sina lokaler men förefaller ha svårt att sprida sig vidare i landskapet. Några nyfynd har gjorts samtidigt som växten inte återfunnits på äldre lokaler. Troligen kan man förvänta sig en viss expansion framöver även om den hittills gått påtagligt långsamt. Ölands ofta kalkrika jordar passar inte backskärvfrö optimalt.

Förekomster av backskärvfrö varierar en del i utseende beroende på olika invandringshistoria (Hylander 1943 b). Den har därför delats in i två underarter som idag delvis flyter in i varandra: vanligt backskärvfrö subsp. caerulescens och storskärvfrö subsp. brachypetala. Vanligt backskärvfrö har längre kronblad (3–4 mm) vilket gör att ståndarna inte sticker ut ur blomman; stiftet är längre och sticker ut ur eller är lika långt som skidans inskärning. Storskärvfrö har korta kronblad (1–2 mm) vilket gör att ståndarna sticker utanför dem; stiftet är kort och sticker inte ut ur fruktskidans inskärning. Vanligt backskärvfrö blommar tidigare än storskärvfrö. På Öland har endast underarten vanligt backskärvfrö noterats.

Inkommen, bofast.