Tuvåtel växer på fuktig–våt, näringsrik mark som gärna kan vara betad; detta eftersom de flesta kreatur undviker de vasskantade bladen, däremot trycks gräset tillbaka av slåtter. Om hävden upphör kan den, åtminstone initialt, ta över helt i fuktängen och bilda stora bestånd. Tuvtåtel förefaller vara indifferent till kalk. Arten är troligen ursprunglig i skogskärr och sumpskogar, gärna med klibbal eller annat lövinslag, men den är även funnen i skogar med tall, hassel eller övervägande ädellöv. Gräset är starkt kulturgynnat och växer vid diken, kanaler, dammar, fuktiga åkerkanter och vägrenar. Ibland ses tuvtåtel även på torra, men alltid näringsrika lokaler.
Tuvtåtel är vanlig över hela Öland, speciellt frekvent förekommande inom Mittlandet och västra kustskogen. Även barrskogarna längst i norr, Böda sn, hyser gott om tuvtåtel. På Stora Alvaret håller den sig till fuktiga skogsdungar men kan även dyka upp i tokfuktängar. Tuvtåtel har gynnats av ökad näringstillgång och upphörande hävd i dagens odlingslandskap.
Såvitt känt förekommer bara vanlig tuvtåtel subsp. cespitosa på Öland.
Gammal, bofast.
Första fynd
PRIMÄRUPPGIFTER. Först publicerad av Ahlqvist (1815–17) Runsten: allmän. Tidigt belagd Torslunda: Färjestaden H. Holmström 1886 (OHN).
Utbredning
Funnen i 87 rutor = 92 %; allestädes = 33 socknar.
Sterner 1938 allmän = 31–33 socknar (i liggaren noterad från 28 socknar).
Förändring: Något ökande +