Häckvicker växer halvskuggigt på frisk, gärna mullrik mark. Den är främst funnen i skogsmiljöer som ädellövskog, hässlen (även betade), blandskog, tallskog samt trädrika slåtterängar. Häckvicker kan även växa solexponerat i vägrenar och åkerkanter. Sällsynt är den funnen i betade torrängar och ruderatmiljöer.

Häckvicker växer främst i Mittlandet och västra kustskogen. Den är även vanlig i skogarna i de nordliga socknarna Böda, Högby, Källa och Persnäs. Däremot saknas den helt på Stora Alvaret och det skogfattiga sydöstra Öland med undantag av ett par sydliga utpostlokaler (se nedan). Den tilltagande förbuskningen som skett av landskapet har gynnat häckvicker som idag är något vanligare jämfört med Sterner (1938).

Häckvicker företräds i Sverige av två underarter: sydhäckvicker subsp. sepium och nordhäckvicker subsp. montana. Sydhäckvicker växer upprätt, har äggformade småblad som är bredast närmast basen och rödvioletta blommor. Nordhäckvicker har ett nedliggande växtsätt, småbladen är smalare, avlånga och blommorna något blekare. Från Öland är såvitt känt endast sydhäckvicker funnen.

Gammal, bofast.