Blåeld härstammar från Medelhavsområdet men har spridit sig till större delen av Europa samt Nordamerika och Nya Zeeland. Till Sverige har den inkommit med barlast, som inblandning i vallfrö men är även spridd från trädgårdsodling. I Sverige förekommer den främst i södra och mellersta delarna upp till Hälsingland med spridda fynd norr därom. På Öland är de tidiga fynden främst från åkrar och möjligen odling (se primärfynd). Från 1900-talet blir vägkanter, ruderatmark och klapperstensvallar vid havet allt viktigare växtmiljöer. Däremot har järnvägen inte haft någon direkt betydelse för spridningen av blåeld på Öland, detta till skillnad från förhållandet i Småland (Edqvist & Karlsson 2007). Sterner noterade endast växten vid ett tillfälle från ett stationsområde (Vickleby 1942).

Blåeld växer på torr, öppen, gärna kalkhaltig och stenig mark. Längs kusterna kan den bilda sammanhängande, blåa band på klapperstensvallar medan den är sällsynt på sandiga och grusiga stränder. När traktorvägar förbättras med grus från havsstränder kan frön av blåeld följa med och dyka upp på oväntade ställen. Längs de större vägarna är den vanlig, speciellt om skrapning av vägkanten har skett. Grusplaner, åkerkanter och betade torrängar kan också vara växtmiljö för blåeld. Arten är vanlig i olika ruderatmiljöer såsom gamla stenbrott, jordtippar, slagghögar och dammkanter. Blåeld klarar även den extrema miljön grusalvar där den växer tillsammans med bl.a. ölandssolvända Helianthemum oelandicum.

Blåeld är en relativt nyinvandrad växt på Öland. Rikard Sterner fann den främst nära kusten på sydvästra Öland. Så sent som 1945 noterades blåeld för första gången vid Byxelkrok, Böda sn, en lokal som idag hyser stora bestånd av växten. Enligt uppgift inkom växten 1934 med grustransport från skånska Ven (Sterners liggare). Dagens kartbild visar att blåeld expanderat ytterligare jämfört med kartan i Sterner (1986) med förekomster utmed alla de större vägarna på Öland. Längs västra kusten är den också vanlig. Något sparsamt förekommer den längs östra kuststräckan som ofta saknar de steniga stränder som blåeld föredrar. Endast inom delar av Stora Alvaret och de centrala partierna av Mittlandet saknas växten än idag. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Många besöker Neptuni åkrar norr om Byxelkrok för att se den vackra blomningen av blåeld. Tyvärr varierar antalet plantor en hel del mellan åren och några får besvikna återvända hem. Växten är tvåårig och beroende av god frösättning, grodd och övervintring av bladrosetter för att bjuda på de blåa hav som många önskar se. När Linné besökte norra Öland 18 juni 1741 myntade han begreppet "Neptuni åkrar". Men Linné avsåg ett område söder om Byxelkrok, väster om byn Torp, dvs. inte den kuststräcka som vi idag tänker på när vi hör namnet. Naturligtvis hittade han ingen blåeld vid sitt besök eftersom den noterades första gången 1810 på Öland. Sällsynt kan blommorna hos blåeld vara vita eller rosa, det är noterat några gånger under inventeringen.

Inkommen och kulturflykting, bofast.