Backsilja förekommer i Europa främst i de södra, centrala och östra delarna. I Norden är den funnen på Bornholm, i sydöstra och östra Skåne, östra Blekinge och på Öland.

Backsilja växer på varm, torr och kalkrik mark på lokaler som är ohävdade–svagt hävdade genom bete eller slåtter. Biotoperna beskrivs som vägrenar, gles tallskog, trädesåkrar, igenväxande stäppartade torrängar, åkerrenar och sandtag. Växten dök upp som spontant ogräs på en naturtomt i Karlevi, Vickleby sn. I Sterner (1938) beskrivs de ursprungliga växtmiljöerna som sandfält med arter som sandsvingel Festuca polesica och ängshavre Helictochloa pratensis. Backsilja vill inte ha hårt bete. När fårbete infördes på tidigare rika lokaler i Sandby sn försvann växten helt. Samtidigt kan igenväxning på sikt bli ett problem liksom alltför tidig vägkantsslåtter. Trafikverket är vidtalat och har senarelagt slåttern på de rika lokalerna längs östra landsvägen, Sandby sn.

Backsilja har två huvudlokaler på Öland, dels nedanför Bårby borg i Mörbylånga och Kastlösa sn, dels längs östra landsvägen i Sandby och Gårdby sn. Arten är förvånansvärt stabil på sina gamla växtplatser med något undantag. På lokalen i Resmo sn, den sandiga landborgssluttningen norr och söder om kyrkan, är den utgången. Backsilja har åtminstone tillfälligt gynnats när sandiga betesmarker omförts till glesa tallskogar men kan på sikt missgynnas av en ökad näringsbelastning i landskapet. En viss spridning söderut längs östra landsvägen har konstaterats och backsilja har idag nått N. Möckleby sn i norr och Stenåsa i söder.

Gammal, bofast.