Stor sötväppling växer solöppet på frisk, stenig–grusig, gärna störd och något näringsrik mark. Förekomsterna utmed havet kan vara ursprungliga. Senare under 1800-talet har en påspädning skett med importerat vallfrö. Stor sötväppling växer på dagens Öland främst i vägkanter men är också frekvent förekommande längs steniga stränder och på klapperstensvallar vid havet. Växten är också ganska vanlig i ruderatmiljöer: grushögar, annan skräpmark med tippmassor och grustag. Sällsynt är den funnen i åkerkanter. På någon lokal kan växten ha inkommit när sjögrus hämtats för att förstärka traktorvägar.

Stor sötväppling har idag ett liknande utbredningsmönster som i Sterner (1986) men är idag ovanlig längst nere i sydväst och i några av de östliga socknarna. Växten förekommer främst längst västra sidan, från Köping sn och söderut till Högsrum. Vår inventering visar att växten idag är något vanligare i de nordligaste socknarna, från Böda och söderut till Föra. På övriga Öland finns liksom förr spridda fynd. Växten kan vara förbisedd eftersom vägkanterna längs de stora vägarna slås tidigt innan stor sötväppling blommar och därmed går att artbestämma. De sommartid hårt trafikerade vägarna på Öland är dessutom svåra att inventera. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Stor sötväppling kan förväxlas med gul sötväppling M. officinalis. Med blommor kan man se att arten har vingar, segel och köl som är liklånga; hos gul sötväppling är vingar och segel liklånga medan kölen är kortare. I frukt är baljan hos stor sötväppling finhårig, nätmönstrad och nästan svart; hos gul sötväppling är baljan kal, tvärrynkad och ljusbrun till färgen.

Gammal och inkommen, bofast.