vit snårvinda

Vit snårvinda är noterad på 2 lokaler i 2 församlingar.

De egna fynden i Nordingrå Omne. Själevad Domsjö. Arnäs Alne; Bonäset. Gudmundrå Kyrkviken och Sollefteå Bruksån har gällt denna underart.

Som ursprunglig växer snårvinda på näringsrik mark i snår, buskage och högörtvegetation vid skyddade havsstränder samt längs kustslättens vattendrag. Den odlas också och är ofta förvildad på kulturståndorter, t ex bryn mot åkrar, tomtgränser, utkastplatser, jordhögar i grustag samt stations- och industriområden.

Snårvindan har ökat under 1900-talet och är fortfarande under spridning.

Läke- och prydnadsväxt. En mängd källor nämnde vit snårvinda ”endast vid Hjälmaren” (t.o.m. Sernander 1922a). Senare har ett 10-tal fynd gjorts längs stränderna i sjöns strandvassar samt ute i sjön vid Norra Bälgö, särskilt 1982–1992.

Utanför Hjälmaren förekommer den bl.a. vid åstrand, bangård, tipp, handelsträdgård, parksnår, bäckkärr, ödetomt, ladugård och grustag.

En osäker uppgift om odling av vit snårvinda finns från Baggetorp i Ramundeboda 1905 (Anonym, LAXÅ).

Snårvinda delas in i två underarter: vit snårvinda subsp. sepium och kustsnårvinda subsp. roseatus. Den sistnämnda har i Sverige en västlig utbredning och är inte känd från Öland. Att skilja vit snårvinda från den närstående skärvinda C. dahuricus är endast möjligt när de blommar. Av ca 580 fynd under inventeringen är ca 450 bestämda till vit snårvinda medan resterande saknar angivande av underart; en del av dessa fynd kan avse skärvinda som förr ansågs vara en underart av snårvinda. Redovisningen nedan avser fynd som rapporterats som vit snårvinda.

Vit snårvinda växer på fuktig–blöt, näringsrik, helst ohävdad mark som gärna får vara saltpåverkad. Den anses ursprunglig längs kusten där den växer på tångvallar, steniga stränder, klapperstensvallar, sandstränder och i vassruggar. Den förekommer ibland i odling och kan därifrån sprida sig till diverse skräpmarker som sten- och jordtippar och gamla sandtag; ibland är den utkommen på trädgårdsutkast och komposthögar. Vit snårvinda är i ca hälften av fallen rapporterad från havsstränder och de resterande fynden är gjorda i vägkanter, olika ruderatmarker och liknande miljöer. Sällsynt växer vit snårvinda i åkerkanter, vid dammar, diken, i hamnar och på välhävdade strandängar.

Vit snårvinda har expanderat eftersom många strandängar, främst längs den västra kusten, numera är ohävdade och befinner sig i olika stadier av igenväxning. Den ökade näringstillgången i landskapet har också varit gynnsam för växten. Ruderatmiljöer är vanliga och erbjuder många lämpliga lokaler för snårvinda. De flesta fynd är gjorda längs västra kusten, från drygt en mil norr om Borgholm och vidare söderut till Ventlinge sn. Stränder på östra sidan passar vit snårvinda sämre. I de flesta fall är de betade och närmast strandlinjen består underlaget ofta av kalkstenshällar utan överlagrat grus- eller jordlager. I Mittlandet är det också sparsamt med rapporter. Frånsett några fynd vid alvarbyar och i skräpmarker saknas växten på Stora Alvaret liksom inom Böda Ekopark. Jämfört med Sterner (1986) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal och kulturflykting, bofast.

Inkommen, även förvildad, kanske även ursprunglig; bofast.
Företrädesvis på östersjöstränder (tångvallar, strandängar, grus- och sandstränder), oftast näringsrika och igenväxande; även i öns inre delar vid åar och kanaler. Vit snårvinda har också förvildats från trädgårdar till soptippar och grustag. Ännu vid Englunds (1942) inventeringar 1928–36 hittades arten bara på 21 växtplatser längs öns stränder. Numera är den noterad från 197 km²-rutor längs Gotlands stränder, vilket innebär att den ökade kraftigt under senare hälften av 1900-talet. Troligen har detta skett eftersom betet minskat på stränderna. Vit snårvinda är också vanlig inom de nedre delarna av Gothemsåns vattensystem i Holmmyr och Lina myr, där den först samlades 1853 (K.J. Lönnroth i UPS, Wö i VI; Eisen & Stuxberg 1869).

1800-talsuppgifter kommer främst från hamnar och numera utdikade myrar, vilket gör det troligt att snårvinda inkommit med t.ex. barlast och vid dikningsföretag i myrar. Inlandsförekomster kan i vissa fall också ha sitt ursprung i naturliga växtplatser på öns stränder; så kan t.ex. ett exemplar från en åker norr om Kalbjerga (inte långt från Tällevika) på Fårö 1894 (KJ i UPS; Johansson 1897) ha kommit med frö från stranden i traditionellt påförd släke (tång) till de magra åkrarna i området. Edqvist & Karlsson (2007) bedömde arten som troligen ursprunglig på havsstränder och vid kustnära åar i Småland, men tidigare tillbakaträngd av hård markhävd. Detta kan kanske vara fallet även för Gotlands del. Fröna har lång flyttid (Pettersson 1958 s. 155 återger en uppgift på över 33 månader), och bestånden på Gotlands stränder kan vara naturligt spridda från bestånd på Gotland eller på fastlandet.

Med största sannolikhet var det vit snårvinda Pehr Kalm såg på öarna i Bohuslän. Den är överlägset vanligast, framför allt i skärgården. Den växer på näringsrik jord på friska till fuktiga strandängar och på tångvallar och strandängsfragment mellan stenar och block på klipp- och grusstränder, men också på vägkanter, i skogskanter, på grusplaner, industriområden och tippar. På strandängarna växer den till fram mot höstkanten och snärjer in all annan växtlighet med sina slingrande skott och slår ut de stora, vita blommorna över andra storvuxna växter som strandkvanne och strätta. Arten har blivit vanligare inne i landet sedan förra inventeringen, förmodligen förvildad från odling. Bland det som noterats som vit snårvinda under inventeringen finns förmodligen en del fynd av de rosablommiga underarterna och kanske även någon rosenvinda.