vildtimotej

I vår databas finns flera uppgifter om vildtimotej, baserade på den uppsvällda stråbasen, men en sådan finns även ibland på vanlig timotej och gränsdragningen mellan underarterna förefaller oklar. Det finns dock ett belagt fynd:

Gammal bofast underart.

Vildtimotej är sannolikt ursprunglig men under inventeringen är den endast funnen på vägrenar, vägslänter och i kommunalt skotta gräsmattor. Den ingår bl a i de fröblandningar som vägverket sår ut vid nyanlagda vägar (Statens vägverk 1980).

Värmekrävande växt, omnämnd från ”ängsbackar, flerst.” av Hamnström (1842) m.fl. men det är osäkert vilken växt som avses. Under 1900-talet har den såtts in efter vägkanter och i gräsmattor.

3; så som typisk eller någorlunda typisk (jfr NORDENSKIÖLD 1945) sällsynt, funnen endast i SÖ. Västmanlands slättbygder (två av lokalerna helt nära Upplands-gränsen): Mälarslätten: Björksta Östanbro 400 m SÖ-ut, S-vänd, betad örtbacke 1978(!). Sankt Ilian Vall by, ängs backe 1953, samlad 1954 (Almquist, S; vid. Hylander). Publicerad av HYLANDER 1966 (i tillägg: Sankt Ilian). Lokalen väl nu förstörd (golfbana, bebyggt område eller dyl.). - Skogslåglandet: Kumla Aldersbo, Ö gården, S-exponerad, förr betad örtbacke, mindre grupp 1977(!, UPS).

(P. p. subsp. bertolonii)
Status: gammal och bofast, men även allmänt odlad som gräsmattegräs och för gröngöring av schaktade ytor och därefter ofta förvildad.
Förändring och hot: förefaller ha minskat, möjligen med så mycket som 46–60 %, men det kan tänkas att minskningen åtminstone delvis är skenbar och beror på felbestämningar i det äldre materialet.
Kommentar: B, granskare KAO, MGu och JKt.

P. bertolonii, P. pratense ssp. bertolonii

Vildtimotej växer i östra Småland i torrängsvegetation på grusåsar och backar, åkerholmar och åkerrenar; den förefaller här vara ett gammalt inslag i floran. Dessutom har den från och med 1900-talets mitt såtts in i stor skala längs järnvägar och landsvägar samt i gräsmattor. Bilden av dess ursprungliga förekomst fördunklas därigenom. Äldre belägg tyder dock på att det finns eller har funnits naturliga förekomster även i Smålands inre delar. De sparsamma litteraturuppgifterna kan inte utnyttjas eftersom underarterna länge var oklart avgränsade. 

Vildtimotej har en sydlig utbredning i Sverige och växer på torr, ofta sandig mark; den förefaller något kalkgynnad. På Öland är den ett vanligt inslag på alvarets betade torrängar, i tunn alvarmo eller grusalvar som periodvis är fuktigt. Vildtimotej påträffas också i sjömarkens torrängar, gamla stenbrott, åkerkanter och vägrenar. Underarten har i delar av vårt land såtts in i vägkanter, gräsmattor och på banvallar men detta har troligen inte varit vanligt på Öland. De flesta av Rikard Sterners noteringar är gjorda på alvarmark och uppgifter om att gräset vuxit utmed järnvägsnätet saknas.

Vildtimotej är vanlig på Stora Alvaret och övriga småalvar. För övrigt är den glest spridd över ön, men ganska ovanlig inom Mittlandet och längst uppe i norr, Böda sn. En viss minskning förefaller ha skett sedan Sterner (1938). I tätvuxna betesmarker kan underarten utkonkurreras av vanlig timotej. Vildtimotej kan vara förbisedd vilket delvis är en förklaring till minskningen. Avgränsningen mot vanlig timotej är som ofta med underarter inte alltid glasklar.

Vildtimotej är i allt mindre än vanlig timotej men på mager mark kan underarterna vara svåra att skilja då även vanlig timotej kan ha en knölliknande uppdrivning vid stråets bas. Vanligen har vidtimotej småax som är 2,5–3,5 mm långa inklusive den korta borstudden (borstudd oftast < 1 mm); hos vanlig timotej är småaxet 4,0–5,5 mm långt inklusive den 1–2 mm långa bortsudden. Vildtimotej har en tydligt lökformad uppdrivning av stråbasen och det översta bladet är påfallande kort med en något uppblåst slida. Man kan också granska snärpet som hos vildtimotej har korta, utstående hår medan det är helt kalt hos vanlig timotej (Schou m.fl. 2009).

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Torrängar (ofta fårbetade), leriga alvar och gräsmarker. Fördes av Johansson (1897) till de ”petrofila” växterna som förekommer speciellt på hällar, men tillade ”äfven sandväxt”. På södra Gotland växer den ofta på sandiga–grusiga backar, likaså på lerig alvarmark. Vildtimotej är förvånansvärt sällsynt på nordöstra delen av huvudön samt på Fårö, där förutsättningarna borde vara optimala för den. Johansson (1897) gav ingen frekvensuppgift, varför historiska jämförelser blir svåra. Underarten har dock förmodligen minskat beroende på det minskade utmarksbetet.

Vildtimotej förekommer exponerat på torrbackar, åkerholmar, åkerrenar och vägkanter. Den ingår i gräsmattefrö och i fröblandningar, som användes för insåning på nygjorda vägslänter på 1990-talet, och har ökat sedan förra inventeringen framför allt på grund av detta.

Vildtimotej var fram till 1980-talet ett sällsynt torrbacksgräs med liknande krav som flentimotej och säfferot. Det är helt oklart om formen varit ursprunglig eller om den inkommit genom spridning med hö eller vallfrö. Vildtimotej är i motsats till timotej gynnad av slåtter och måttligt bete. Den är nu starkt minskande när torrängslokalerna växer igen efter nedlagt bete. Åtminstone sedan början på 1980-talet ingår vildtimotej ofta i gräsfröblandningar (Statens Vägverk 1980) och har därmed blivit i det närmaste obligatorisk utmed nyanlagda landsvägar. Den blommar där i allmänhet första eller andra året. Därefter minskar den vanligen i och med att rödsvingel tar över. Endast på få ställen verkar denna typ av vildtimotej bli mer långlivad. Arten uppträder också i nyanlagda villagräsmattor, men hinner där i allmänhet aldrig blomma innan den klipps av.