älväxing

Gammal bofast art, nu utgången.

241 Sesleria caerulea (L.) Ard.

This species is restricted to Europe. In Meusel et al. 1965, maps p. 38, it is differentiated in S. calcarea Opiz (C. and W. Europe, incl. lceland) and S. uliginosa Opiz (E. C. and N. Europe).

Älväxing, som sannolikt var ursprunglig i området, är sedan länge utgången. Ahlfvengren (1924) kände inte till någon lokal. De närmaste nutida växtplatserna finns i nordöstra Skåne.

Kalkgynnad fuktängsväxt, möjligen alltid mkt sälls. i Närke, aldrig återsedd efter 1910-talet.

Hunstorplokalen vid Väringen [1880–1910-talen Hedera, Broddeson ms) ligger i Västmanland en km utanför Närkegränsen men saknas i Malmgren (1982).

19; nu mycket sällsynt, några få kalkförekomster i Sala, Guldsmedshyttan, Viker. Utgången på samtliga elva lokaler i Mälarområdet samt på ytterligare ett par. Nordligt kontinental (i Sverige övervägande SÖ-lig) växt med stora edafiska anspråk. Kalkbunden N om Mälarslätten, inom denna bunden till Mälarens yngsta, saltrikaste tillandningsmarker. Utbredningstyp (som idiokor och som antropokor): Kalk (fdS10).

S. caerulea fel använt; S. caerulea ssp. uliginosa
Den sydöstliga älväxingen är ytterligt vanlig på Öland och Gotland men sällsynt på fastlandet. Den är känd från nio spridda lokaler i södra och mellersta Kalmar län och en i sydöstra Jönköpings län men finns nu veterligen bara kvar på en plats, en igenväxande, tidigare betad fuktäng nära havet. Även på två av de andra lokalerna utgjordes biotopen av fuktig mark som hölls öppen av pågående hävd, men om de flesta vet man ingenting.

Älväxing är en karaktärsart i kalkfuktängar och fuktiga betesmarker men kan även växa i påtagligt torra gräsmarker. På alvarmark kan den ibland förekomma i grusalvar, fuktiga karster och sprickrik kalksten. I delar av östra sjömarken är den beståndsbildande över stora ytor och klassificeras som ett särskilt öländskt växtsamhälle, älväxingängen. Älväxing betecknas i Sterner (1938) som "det viktigaste ängsbildande gräset på Öland".

Älväxing är vanlig över hela Öland och saknas endast i de kalkfattiga områdena vid Lindby tall och Köping tall, Gärdslösa respektive Köping sn, samt i delar av Bödas barrskogar. Söder om Borgholm, väster om väg 136, är den ovanlig liksom andra arter som föredrar kalkrika marker. Någon konstaterad minskning har vår inventering inte kunnat fastslå även om älväxing försvann från många ängar under andra halvan av 1800-talet när de dikades och odlades upp till åkermark. Idag riskerar gräset att gå tillbaka om fuktiga och kalkrika betesmarker tillåts växa igen. En tilltagande eutrofiering av gräsmarker missgynnar arten som behöver näringsfattig mark. Får ratar i stor utsträckning fuktängarnas älväxing och håller sig hellre till det som erbjuds i de torrare partierna av betesmarken.

Svagt, sluttande fuktiga ängar med älväxing kallades förr "lötar", ett namn som går igen i de öländska sockennamnen Löt och Långlöt (Ekstam m.fl. 1984).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Antecknad från en rad olika biotoper, t.ex. hällmark, alvar, vätkanter, hällmarkstallskog, käll- och kalkgräsmyrar, kalkfuktängar och torrängar, ofta noterad i ängen. Dominerande art i halvfuktig miljö som inte täcks av vatten vintertid. Martinsson (1997) kallade denna miljö ”Fuktäng av kalktyp”, med en uppskattad areal av 1 266 hektar på Gotland. Artens vanlighet på ön får genomslag även i den höga andelen i provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer med dagens situation.

Älväxingen föredrar kalkrika gräsmarker med kort grässvål på mull och växer gärna i sällskap med vildlin, rosettjungfrulin och ofta majviva. Den är starkt slåtter- och även betesgynnad. Älväxingen var inte ett uppskattat slåttergräs eftersom den genom sin låga växt undgick lien, och därför gynnades av ängsbruk. De flesta nutida lokaler ligger i beteshagar som tidigare varit slåtterängar. I Sörmland är älväxingen sårbar och minskande. På de flesta av sina växtplatser är den nu hotad genom igenväxning efter upphört bete. Plantorna är dock långlivade och kan hålla sig kvar i årtionden som ett monument över tidigare markanvändning – i motsats till t.ex. majviva som på samma växtplatser snabbt försvinner med hävdens upphörande. Älväxingen har förr uppmärksammats av allmogen i Sörmland. Ekström (1828) noterar från Mörkö: ”Detta gräs tillskapar de gröna ringar, som särdeles hösttiden träffas på dålig betesmark. Den vidskeplige tror, att då någon råkar trampa på en sådan fläck, angripes han genast af så kallad Elfbläst, ett namn, som allmogen tillägger Nässelfebern.” Denna notis antyder hur mycket vanligare arten var i östra Sörmland i början av 1800-talet. I nutiden har arten inte alls kunnat återfinnas i Mörkö.