ängssvingel

Gammal bofast art.

Allmän.

Ängssvingel är ett gammalt, i huvudsak kulturberoende gräs som idag är en allmänt odlad vallväxt. Vi har inga aktuella förekomster i naturlig eller någorlunda naturlig vegetation, men en del äldre insamlingar har gjorts på havsstrandängar. Man finner det kvarstående på mer eller mindre övergiven, igenväxande odlingsmark samt självspritt till åker- och vägrenar, banvallar och ruderatmarker.

236 Festuca pratensis Huds.

This variable species is considered as originating from Europe and adjacent parts of Asia. From there it has been widely spread by man northwards in Europe and through Asia, to Japan, N. and S. America, Australia and New Zealand.

Allm. ogräs i hela området, särskilt i vägkanter och annan påverkad vegetation. Förr var det möjligen vanligt i ängarna.

Allmän i kulturbygderna vid kusten och i älvdalarnas nedre delar, mer spridd i övriga inlandets jordbrukstrakter till Tåsjö i NV. Detaljutbredningen är bristfälligt känd i landskapets inre, särskilt i de nordligare socknarna.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som Festuca elatior. Denna uppgift får dock anses osäker, eftersom Sjöstrand anger att denna nu så sällsynta art förekommer "h.o.d." Birger (1908a) uppger endast en lokal (Sunnanå vid Lillhärdals kyrkby, dit den skulle vara införd 1892).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Bygdenamn: gökens havre (Högsby; Vide 1966).
Ängssvingel föredrar måttligt torr till måttligt fuktig, ganska näringsrik jord. Numera ses arten främst på igenväxande odlingsmark, vägkanter, åkerrenar, gårdsplaner och skräpmark. Uppgifter från äldre småländsk litteratur antyder att den en gång varit spridd och relativt vanlig i slåttermark, men dessa miljöer är nu i stort sett försvunna. Riktigt vanlig blev arten först under 1900-talet, sedan den mer allmänt börjat användas i vallfröblandningar. Dagens förekomster har säkerligen till stor del sin bakgrund i denna odling.

Ängssvingel växer på torra–friska, näringsrika växtplatser. Gräset har under 1900-talet ofta ingått i vallfröblandningar; från denna odling har det sedan spridit sig ut i odlingslandskapet till betesmarker, vägrenar och åkerkanter. Ibland är ängssvingel funnet i ruderatmiljöer (gamla stenbrott, schaktmassor och jordhögar). Notabelt är att gräset finns i samtliga av de kvarvarande slåtterängar som finns på Öland; troligen har det där en längre kontinuitet.

Ängssvingel är vanlig och finns över större delen av Öland. På Stora Alvaret är det glest med fynd, där växer gräset gärna i tokfuktängar och annan buskrik mark. I östra sjömarken hittas ängssvingel i tuviga kalkfuktängar och ibland ända nere vid havet på driftvallen. Längst uppe i norr i Bödaskogarna är det sparsamt med fynd.

Ängssvingel kan förväxlas med klenare exemplar av rörsvingel S. arundinaceus. Man har då god hjälp att titta på bladöronen som hos ängssvingel är helt kala medan de är tätt korthåriga hos rörsvingel. Den kortaste av de två nedersta vippgrenarna har endast 1–2(–3) småax hos ängssvingel medan rörsvingel har 4–8 småax.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
Beten, gräsmark, torrängar, väg-, dikes- och åkerrenar, gårdsmiljöer och ruderatmark, ofta antecknad i ängen. Tidigare fanns också en hel del åkerförekomster. Ängssvingel odlas ibland i vallar och gräsmattor. Den förekommer ofta i utbredda bestånd. Frekvensen förefaller vara något lägre i dag än på Johanssons (1897) tid; han angav att arten fanns ”Allest.”. Å andra sidan har arten noterats från en hög andel av provrutorna, vilket visar att den inom stora delar av Gotland är mycket allmän.

Ängssvingel är förmodligen dels inhemsk, dels en gammal kulturföljeslagare, som har odlats som vallväxt och nu förekommer på all slags kulturmark. Man finner gräset på frisk, näringsrik jord i betesmark, igenväxande åkermark, på åkerrenar, kring gårdar samt på vägkanter och skräpmark.

Ängssvingeln växer i öppen, näringsrik, frisk till torr gräsmark. I nutiden finns den nästan bara i miljöer där den kan betraktas som kvarstående eller spridd från vallodling som igenlagda vallar, vägkanter och åkerrenar. Ängssvingel har sedan 1800-talet använts som vallväxt och större delen av den nuvarande populationen i Sörmland har säkert detta ursprung. Äldre uppgifter tyder dock på att den också före vallodlingstiden var vanlig i slåtterängar, t.ex. på Mörkö (Ekström 1828). I motsats till fårsvingel och rödsvingel påträffas ängssvingel emellertid sällan numera i mer ”naturliga” miljöer. Orsaken är säkert att dess tidigare växtplatser, de frodigaste och värdefullaste slåtterängarna, under 1800-talet var just de marker som helst plöjdes upp till åkrar.

Ängssvingel blommar i linneans eller mjölkens tid. I ”Anvisning till jordbrukets förbättring” (Anonym 1840) rekommenderades den för stadigvarande äng. Arten uppgavs som allmän av både Hartman 1854 och Wiström 1898. Hellström (1917) uppgav att timotej var den mest odlade arten i fodervall, ängssvingel mindre vanlig. Mycket få gamla lokaler finns preciserade, men Wiger (1965) kände den från 12 lokaler på finnskogen. Vi får anta att den var vida spridd redan för länge sedan. Fortfarande uppträder ängssvingel nästan uteslutande som kulturväxt, sådd i fodervallar, men den kan stå kvar länge på övergivna gräsmarker.