glesstarr

Stalins (ms 1913–1916) uppgift om denna havsstrandväxt vid Lilla Koviken i Hammar har aldrig bekräftats.

Gammal bofast art.

524 Carex distans L.

This variable species occurs in most of Europe and adjacent parts of Africa and Asia. In the Mediterranean region several lower taxa are distinguished. Eastwards the species is unevenly distributed and, furthermore, insufficiently known. Cf. the more detailed map in Meusel et al. 1965, p. 77. It is reported from the coast of Maryland in N. America, probably as an introduced plant.

Glesstarr är ursprunglig. Den tuvbildande arten växer sparsamt på havsstrandängar, både betade och obetade.

Glesstarr växer vid havet, särskilt i strandängarna men ibland även på steniga eller blockiga stränder. Den påträffas i en zon kring högsta högvattenlinjen (tydligt ovanför segstarren C. extensa). Arten kräver något skyddade lägen och är vanligast i inner- och mellanskärgården.

Glesstarr växer på havsstrandängar ovanför högvattenlinjen, ofta i bältet med rödsvingel Festuca rubra. Majoriteten av lokalerna är välbetade. Ibland ses den tillsammans med släktingen segstarr C. extensa men klarar inte att växa i det allra blötaste, vilket segstarr gör, utan vill ha det lite torrare. Glesstarr kan växa vid skonor (saltbrännor) och någon gång ses den i vattenfyllda stenbrott eller vattenhål precis invid kusten. Däremot växer den sällan på exponerade klapperstenstränder, ytterligare en skillnad gentemot segstarr.

Glesstarr är främst funnen längst uppe i norr, Grankullaviken och nordvästra kusten Böda sn. Den är också spridd längs östra kusten, från Källa sn med de sydligaste fynden vid Kapelludden–Tjusby fjärd, Bredsättra sn. Längs västra kusten söder om Borgholm har en klar tillbakagång skett beroende på upphört strandbete som gjort att strandängarna vuxit igen. Övergödningen av havet bidrar till att fintrådiga alger kastas upp på stranden och bildar driftvallar som kväver vegetationen. På östra sidan kan tillbakagången förklaras med att betesdjuren ofta stängslas bort från remsan närmast havet vilket gör att strandlinjen växer igen med diverse mållor Atriplex spp. vilket tränger bort glesstarr. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Glesstarr och segstarr har båda axfjäll med utdragen spets. Hos glesstarr sitter de två översta honaxen tydligt isär medan de är tättsittande hos segstarr. De övre stjälkbladen har en bladslida som är tungformigt förlängd hos glesstarr medan den är tvärt avskuren hos segstarr, en karaktär som kan vara bra att ta till när honax saknas (Schou 2006).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Betade strandängar. Enligt Englund (1942) växer glesstarr i rödsvingelbältet på övre landstranden, ofta tillsammans med segstarr C. extensa.

Johansson (1897) skrev att glesstarr förekom ”H. o. d. på stränderna”. Trettio år senare redovisade Englund (Englund 1942) 312 lokalprickar efter sina inventeringar av öns stränder 1928–36. Jämfört med våra inventeringar innebär det att frekvensen har nästan halverats sedan dess. En orsak kan vara att Englund till skillnad från dagens inventerare koncentrerade sig på just stränderna, vilket bör ha lett till en noggrannare eftersökning av arten. Förmodligen var betestrycket på stränderna under slutet av 1800-talet mycket hårt, så att bestånden av glesstarr hölls nere. Under första hälften av 1900-talet medförde det minskande betestrycket att bestånden tilltog. Men en begynnande igenväxning under senare hälften av 1900-talet har troligen tvingat tillbaka glesstarr igen.

Glesstarr är karaktärsart för havsstrandängar, där dess kraftiga tuvor kan dominera i området ovanför högvattenlinjen. Mest förekommer den på fastlandet eller större öar och saknas oftast på de små skären. Arten går inte långt in i fjordarna. Troligen gynnas den av upphörande strandbete och tar över, när mindre konkurrenskraftiga arter försvinner.

Glesstarren förekommer endast på havsstrandängar ovan högvattenlinjen. I Sörmland tycks den vara kalkbunden. Arten är beroende av öppna strandängar och är slåtter- och betesgynnad. Den missgynnas dock av intensivt bete. Arten är på stark tillbakagång i landskapet genom att de få lokalerna nu växer igen med vass. Mycket sårbar. Växtlokalerna bör betas.