sandlosta

Tillfälligt inkommen med barlast och gräsfrö. - 2 (2).

Sandlosta är en kulturberoende art av oviss ålder i landskapet. Det ettåriga gräset växer på jordutfyllnader, järnvägsområden och torra ruderatmarker. Även om arten är tillfällig på enskilda växtplatser bör den betraktas som bofast i landskapet.

Ogräs på skräpmark.

1; Skogslåglandet: Sala Vid Skuggan 1906 (DAHLGREN 1911). - Efemerofyt. Xenofyt. Sen neofyt. Kan förmodas ha inkommit med gräsmattsfrö och ha visat sig något enda år.

270 Bromus sterilis L.

This widespread species probably originates from C. Europe and the Mediterranean region with adjacent parts of Asia. It has spread northwards in Europe and has also been introduced into Japan, N. America, Australia and New Zealand.

Ny bofast art.

Bromus sterilis

Sandlosta växer solexponerat på torr, sandig eller grusig, mer eller mindre öppen jord. Den förekommer naturligt i stora delar av Europa, men i Sverige är den troligen en sentida invandrare. Den är bofast i Skåne samt på Öland och Gotland. I Småland har den kommit in med gräsfrö längs vägar, i gräsmattor och på skräpmark. Arten är under spridning i Jönköpings centrum och kan nog bli etablerad här.

Sandlosta härstammar från Centraleuropa och Medelhavsområdet; på Öland är den en inkommen kulturföljeslagare. Gräset ses främst på torra, magra och sandiga lokaler som stenbrott, grushögar, hamnar, industriområden och annan ruderatmark. Sandlosta växer också i vägkanter, åkrar och sällsynt på sandstränder.

Sandlosta är spridd över ön från norr till söder men saknas i stort sett på Stora Alvaret och i Mittlandet. Likt andra sandälskande arter är den sparsam på sydöstra Öland. Men där markförhållandena passar bedöms den vara tämligen allmän. I Skåne anses den vara ett besvärligt åkerogräs i sandiga jordar, ett ökande problem även på Öland. Sandlostan var i början av 1900-talet sparsam på Öland. I Sterner (1986) betecknades den som "tidigare befunnen obeständig synes arten numera flerst. bofast"; som exempel nämns hamnarna i Byxelkrok, Sandvik och Djupvik. Även från inventeringen syns tydligt koncentrationer av fynd nära hamnarna i Byxelkrok och Sandvik. Sedan dess har sandlosta spridit sig från hamnområden ut över ön och hittas numera även i sand- och grushögar vid ladugårdar och i nybyggda villasamhällen. Som ettåring gynnas den av all slags markstörning som skapar ny, bar sand. På dagens Öland är sandlosta vanligast i omgivningarna av Degerhamn och Mörbylånga. Året efter den extrema torrsommaren 2018 sågs sandlosta i enorma mängder på sandiga marker, även i många åkrar. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Sandlosta kan förväxlas med den närstående taklosta Anisantha tectorum, men sandlosta är mer högväxt, upp mot en meter, och vippgrenarna är långa, betydligt längre än småaxen. Dessutom har varje vippgren endast ett eller två småax mot taklostans betydligt fler. Vippaxeln hos sandlosta är kal medan den är tätt korthårig hos taklosta.

Inkommen främst kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Kalkgrus och ren kalk på strandvallar, strandklapper, klippblock, klintbaser, i grottor; även vid hamnar, fiskelägen, gårdar, på fårbeten, grusiga åkrar, ruderatmark samt vid Ringmuren i Visby; noterad från en bärodling, där den växte rikligt. Arten är särskilt vanlig vid Ringmuren i Visby samt i de norra delarna av Hall och Fleringe socknar. Den hör, enligt Johansson (1897), till de ”petrofila” växterna, som förekommer på klippor och grovt grus. Sandlosta påträffades sent på Gotland, 1829, och ännu tjugo år efter upptäckten var den känd från bara två lokaler (L. Karlsö och Visby). Under 1800-talets senare hälft påträffades sandlosta även på ytterligare några lokaler, främst på norra Gotland, men Johansson (1897) bedömde den fortfarande som sällsynt och namngav bara 11 lokaler. Under 1900-talet ökade sandlosta påtagligt. Denna utveckling gör det troligt att arten introducerades sent på Gotland, gissningvis i början av 1800-talet.

Tillfälligt inkommen med transporter och gräsfrö.

Sandlostan är en ettårig värmekrävande art som i Sörmland vanligen uppträder kortvarigt på torr, sandig skräpmark, men på några lokaler i Stockholmstrakten har den på senare tid hållit sig kvar i flera år. Den är numera främst spridd med utländskt gräsmattefrö.

Tillfälligt inkommen. 

Tre äldre fynd av sandlosta finns noterade.