harsyra

Gammal bofast art.

Allmän

Harsyra är ursprunglig. Den växer främst i friska till fuktiga lövskogar av växlande sammansättning men också i hagmarker, blandskogar och gammal, utglesad granskog. Den undviker de allra näringsfattigaste områdena och ökar i frekvens och talrikhet i takt med att markens bördighet tilltar.

Trivialart

Allm. läkeväxt, delvis ymnigt dominerande på mulljord i nygallrade lövdungar kring kalkbrotten i Kilsbergen.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

1260 Oxalis acetosella L.

This species s. lat. occurs in most of Europe and large parts of Asia. Some closely related taxa, int. al. griffithii Hook. f. & Edgew. (syn.: O. acetosella var. japonica [Franch. & Sav.] Makino), in E. and SE. Asia, O. oregana Nutt. in western N. America and O. montana Raf. in eastern N. America is also mapped. Taking the last-mentioned taxon into consideration, O. acetosella may be considered to belong to the circumpolar plants (Hultén, Amphi-atl., p. 146 and map 127). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 259.

Perenn, upp till 1 dm hög ört med blommor och blad kommande från en knölaktig ansvällning i spetsen av en tunn, ytligt krypande jordstam. Bladen är långskaftade och 3-delade, med hjärtformade, längsvikta flikar som har hel kant. De är tunna och håriga och smakar surt. Flikarnas hållning varierar, ibland är de upplyfta, men ofta hänger de. Blomman är 5-talig, ca 2 cm vid och för det mesta klocklikt sluten. Kronbladen är vita med violetta ådror. Frukten är en kapsel som brister explosivt.

Harsyra kräver något mer näringsrik mark, något som blir tydligare längst norrut. Den blommar tidigt, men bladen är synliga hela säsongen.

Förväxlingsrisk:
I praktiken omisskännlig.
Andra harsyror (Oxalis) (införda ogräs) har grenade stjälkar.
Klövrar (Trifolium) och andra, liknande ärtväxter (fam. Fabaceae) har smånaggad eller tandad bladkant.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med mer eller mindre rödfärgade blommor är generellt sällsynta men lokalt vanliga, framför allt på Österlen.

Harsyra växer halvskuggigt till mycket skuggigt på frisk mull- eller humusblandad jord. Växten förekommer i ej alltför trivial granskog, i blandskog och i olika slags lövskog. Man påträffar den ofta på mosstäckta block eller på tuvorna i sumpskog. Arten är konkurrenssvag.

Förutom de blommor man ser utslagna om våren har harsyran oansenliga sommarblommor som inte öppnar sig. De bildar dock fullgott frö och ökar harsyrans förökningsförmåga avsevärt.

Harsyra växer halvskuggigt–skuggigt på frisk, något kalkfattig, mullrik men gärna sandig mark. Den ses främst i skogsmiljöer som hassellundar, barr- eller blandskogar. Harsyra kan även växa i avenbokskog, alsumpskog och ädellövskog; några av lokalerna är betade. Harsyra är en konkurrenssvag art och gynnas av den markstörning som uppkommer av betesdjurens klövar. Ofta ser man harsyra växa vid gamla stubbar, på socklar i klibbalsskogar och även uppe på mossrika stenblock. När kraftigare röjningar sker och växten exponeras för starkt solljus tynar den bort och försvinner.

Harsyra har en västlig utbredning på Öland med många lokaler mellan Räpplinge sn i norr och Vickleby i söder. Främst hittar man den väster om väg 136 där marken är något kalkfattigare vilket passar växten. Harsyra är vid ett tillfälle funnen på Stora Alvaret, i en talldunge nära Tvillingkärr, Vickleby sn. Inom Mittlandet finns en del lokaler. Speciellt tydligt ser man på utbredningskartan de kalkfattiga områdena vid Köping, Lindby och Sörby tall. Harsyra missgynnas av skogsavverkningar, minskat skogsbete och bedöms ha gått tillbaka något. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Harsyra har liksom en del violer, släktet Viola, två slags blommor. Den blommar på senvåren–försommaren med de välkända blommorna som är vita med lila streck; sällsynt har bestånd med helt rosaröda blommor noterats. Under sommaren kommer sedan små, kleistogama blommor som bildar frön utan att korsbefruktas.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Främst på sandunderlag: i frisk blåbärsgranskog och ängsbarrskog, i björk- och hassellundar samt i morer på Gotska Sandön. Dessutom funnen i betat, sandigt fornåkerområde samt på en högmosse. Under Projekt Gotlands flora funnen från Vamlingbo till Gotska Sandön, Fårö. Utbredningsbilden är splittrad med stora luckor, där harsyra saknas helt, men inom några områden med sand eller grus är arten närmast allmän: Lau–Ardre–Östergarn mot kusten, Klinte–Tofta mot kusten, Guldrupe–Halla, kustnära delar av Kräklingbo–Norrlanda samt Gothem–Vallstena–Boge (se karta). Den saknas, förvånansvärt nog, på det sandiga Avanäset på Fårö, som annars hyser flera växter typiska för näringsfattigare barrskogar på fastlandet. Johansson (1897) bedömde att harsyra förekom ”H. o. d. på mellersta delen, eljes sälls.”. Detta överensstämmer väl med dagens utbredningsbild.

Harsyra växer skuggigt till halvskuggigt i frisk till fuktig skogsmark, både i triviala och ädla lövskogar, blandskogar och glesa granskogar. Mera öppet finner man arten i skogsbryn, utefter stigar och i hagmarker. Mycket ofta förekommer harsyra tillsammans med vitsippa och vårfryle. Den tycks ha ökat sedan förra inventeringen, förmodligen beroende på igenväxningen av öppna marker.

Harsyrans frukter sprätter ut fröna. Frukten ser ungefär likadan ut efter att fröna har lämnat den. I Middagsbergets ostsluttning i Ytterhogdal, i sluten äldre granskog, visades spridningen tydligt. Harsyra saknades där nästan helt, utom på ett block, som var täckt av arten. Kring blocket fanns en matta av årsplantor av harsyra, åt sidan till 2 m, nedåt till 5 m från blocket. I horisontalplanet har frön setts hoppa 3–4 dm. Fröplantor med hjärtblad kan ses i linneans tid. En harsyraplanta växte 1,8 m upp i en asp, i en stamklyka. Harsyra har setts gro tillsammans med hallon på den vertikalt ställda undersidan av en ett år gammal granrotvälta. På sådana ställen brukar fröbanksarter gro. Harsyra kom också upp på jord som tagits upp vid utgrävning av en gammal husgrund i en finnbosättning.
Harsyra hör till de mest skuggtåliga av alla arter. Den är den sista som ger upp när ett ungt granbestånd tätnar. Där bildar den gräns mot naken barrmatta. Den klarar att sätta nya småplantor under en tät vegetation av träd och stora örter. Under strutbräken i häggskog växer ormbär, vitsippa och harsyra. En granriskoja byggdes i tallskog. Efter fem år dominerade harsyra inne i kojan, medan blåbär och lingon hade minskat kraftigt. På de flesta ställen med högre örter i skogen står harsyra i botten.
Bladen övervintrar åtminstone en vinter gröna. På försommaren finns nya ljusgröna blad tillsammans med de mörkgröna fjolårsbladen. I lingonens tid har färgskillnaden utjämnats. I höstfärgernas tid gulnar de äldsta bladen och faller, medan de yngre övervintrar gröna. Harsyra har långa skott (utlöpare) och korta. Det korta skottet är klätt av tätt sittande lökartade bildningar, som är bladbaser med ärr efter avfallna blad. De kan ha del i artens mycket stora torktolerans, en möjlig motsvarighet till Sedum-blad. Harsyran blommar under senare delen av vitsippans tid och fortsätter in i skogsstjärnans tid. Frön kan vara mogna redan i linneans tid.