gatrödtoppa

Gammal bofast art.

Rödtoppa är ursprunglig men kulturgynnad. Den ettåriga halvparasiten växer dels på strandängar, dels på starkt kulturpåverkad mark som kan variera från torr till fuktig och från sandig till lerig, t ex åkerkanter och övergiven odlingsmark, trädesåkrar, åkervägar, gamla ler- och grustäkter samt andra ruderatmarker.

Rödtoppa växer på strandängar och allsköns skräpmark, spridd över hela området utom i skog- och myrrika trakter. Ett 10-tal lokaler från Närke var kända tidigare (Snogerup 1983). Senare har belägg från ytterligare ett 50-tal godkänts.

Växtplatser, mest från senare årtionden, är klöveråker, strandäng, kvarngård, stallplan, grustag, tipp, järnvägsspår, träda, åkerholme, lundväg, badstrand, buskplantering, industriområde, kalkberg m.m.

Stora bestånd är kända från Hammar, bl.a. N om Verkasjön på fyllning vid landsvägen, rikl. 30 m² 1992 och vid landsvägen Ö om Algrena längs 100-tals m 1993.

Myrin 1832.

Någon av de äldre okontrollerade uppgifterna kan ha gällt O. verna. De bägge arterna skildes tidigare ej åt.

1684 Odontites verna (Bell.) Dum. and O. vulgaris Moench

Syn.: O. rubra Bess. and O. verna subsp. serotina (Dum.) Corb.

This critical group of taxa (O. litoralis Fr. see no. 1685) occurs in large parts of Eurasia and in N. America (introduced). Fl. Eur. 3/1972, p. 268 f. regards these taxa as one species with three subspecies (incl. O. litoralis). The North European 0dontites taxa have been investigated by Britt Snogerup (Watsonia 14/1982, p. 34-39), who reports three species, O. verna (Bell.) Dum., O. vulgaris Moench and O. litoralis Fr. (no. 1685). Thus, the present map is a composite map with O. verna and O. vulgaris. While waiting for further investigation, the drawing of separate maps must be deferred. However, the Northwest European Odontites taxa have recently been treated by Snogerup in Acta Bot. Fenn. 124/1983, where separate maps are given of O. verna and O. vulgaris, showing a strikingly similar distribution pattern in Denmark, Sweden, Norway and Finland (maps p. 5 and 7).

Allt västmanländskt Odontites-material, känt av mig, företräder denna art.

För nuvarande (tämligen sällsynt-)spridd t.o.m. Skogslåglandet med i regel cirka 5–10 förekomster i varje delområden (ställvis möjligen färre); i Bergslagen nu liksom förr sällsynt (ett fynd i Övre Bergslagen) och kanske vanligen tillfällig. I Skandinavien sydlig art med sammanhängande utbredning upp till Bergslagen samt sparsamma (oftast tillfällig utsädesspridda) förekomster i Norrland. Luckan i N och NV beror troligen mer på ogynnsamt temperaturklimat än ofullbordad spridning. Utbredningstyp: S2.

En uppgift hos ÅLIND (1974a) efter okänd sagesman att arten i Västanfors skulle vara tämligen allmän på åkrar syns vara starkt överdriven.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: se under kollektivarten ovan.
Kommentar: B, granskare BSp. Vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Gatrödtoppa är ganska jämnt fördelad mellan tre växtmiljöer: frisk betesmark, åkrar och alvarmark. I betesmarker växer den gärna utmed havet där den föredrar bältet med rödsvingel Festuca rubra, något högre upp och längre från sältan än släktingen strandrödtoppa O. litoralis. Växten klarar även ett visst mått av ohävd. Som åkerogräs är den främst funnen i något glesbevuxna och mindre hårt besprutade fält. På Stora Alvaret hittas den i de extrema miljöer som grusalvar och alvarvätar utgör. Där blir plantorna småväxta, ofta ogrenade och blomfärgen ljusröd; avgränsningen mot strandrödtoppa kan då vara knepig. Även ruderatmarker som kanten av bevattningsdammar, gamla sandtag och jordhögar kan ibland hysa gatrödtoppa.

Utbredningen idag är betydligt jämnare jämfört med kartan i Sterner (1986) som endast visar fynd med belägg godkända av Britt Snogerup. Det är något oklart hur tidigare inventeringar skilde gatrödtoppa från åkerrödtoppa O. vernus varför frekvensuppgifter i Sterner (1938) är svårbedömda. Gatrödtoppa förefaller ha blivit vanligare idag men orsaken till det är svår att förklara. Rikard Sterner antecknade ytterst få alvarlokaler så kanske har gatrödtoppa först i senare tid erövrat dessa miljöer, ett mönster som känns igen från andra åkerogräs. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Liksom andra medlemmar i snyltrotsfamiljen är rödtoppor halvparasiter. För att utvecklas optimalt behöver dess rottrådar etablera kontakt med en lämplig värdväxt som sedan förser rödtoppan med vatten och näringsämnen. Beroende på hur väl plantan lyckas etablera denna kontakt varierar den mycket i utseende och storlek. I alvarmiljö kan det vara svårt att finna någon värdväxt varför plantor av gatrödtoppa på alvaret får ett svältfött utseende; de blir småväxta, taniga och svårbestämda.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Strandängar, åkrar, ruderatmark, fuktiga stigar, körvägar och beten, gärna på myrjord. Även funnen, som en avvikande form, i bar alvarmo på Bälsalvret i Bäl 1891 (KJ i LD; Johansson 1897 s. 106 som O. rubra f. tescaria, Nordborg 1963 som en form av O. vernus). Här är den lågvuxen och ogrenad (jfr Snogerup 1983 s. 6); möjligen är den ursprunglig i denna extrema miljö. Denna form, som parasiterar på fårsvingel Festuca ovina, utvecklas vid odling i mer näringsrik miljö till normalt vuxen gatrödtoppa (Snogerup 1983). Formen har även setts under våra inventeringar fram till 2012 (167155 639629 BGJ, JP). Plantor med vita blommor har observerats i Sanda på Vivesholm (Fries 1932).

Englund (1942) redovisade 195 lokalprickar (för O. rubra) efter sina inventeringar 1928–36 av Gotlands stränder. Strandformen av rödtoppa, som växer främst i rödsvingelbältet, ansågs av Englund morfologiskt likna O. verna, men i blomningstid överensstämma med O. serotina (= O. vulgaris). Han bedömde att denna form var ursprunglig på stränderna. Strandformerna var lågvuxna och ogrenade, men högre upp på stränderna fanns även mer högvuxna och grenade former (Englund 1942; jfr även skisser i Snogerup 1987a).

Arten har en ojämn utbredning över ön, men är alls inte bunden till stränderna, som Johansson (1910b) bedömde. Den förefaller vara (minst) lika vanlig i dag som den var tidigt på 1900-talet (Johansson 1910b, Englund 1942).

Nutida fynd av rödtoppa är troligen huvudsakligen gatrödtoppa. Det finns två uppgifter från havsstrand och en från kärr nära havsstrand, vid Löjhamn. Även där var det dock gatrödtoppa som sågs. En del av de äldre overifierade uppgifterna kan avse åkerrödtoppa.