sumpmåra

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

1527 Galium uliginosum L.

This species occurs in Europe and W. and C. Asia. The occurrence on Greenland seems to be casual.

Sumpmåra är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig eller någorlunda naturlig vegetation växer den i rikkärr och vid källflöden i öppen terräng. De utan jämförelse vanligaste växtplatserna är emellertid betade eller igenväxande fukt- och kärrängar av högörtkaraktär i anslutning till vattendrag. Mindre vanliga ståndorter är slåtterängar, märgelhålekanter och diken. Sumpmåra växer nästan alltid i något näringsrikare miljöer än vattenmara G. palustre.

Kärr-, fukt- och friskängsväxt, allm. i hela området. Även i frisk ängsvegetation, bl.a. ss. ”torrmarkssumpmåra” (jfr Petterson 1990), i lövlund, hage, träda och gräsmatta, på ödetomt, vägkant, skogsväg och kalkhällar m.m.

Tämligen allmän vid kusten och i de större älvdalarna, exempelvis noterad i Resele på 27 av 35 inventerade lokaler i nipravinlandskapet mellan Myre och Sorte 1980 (Sahlin 1981). I övrigt spridd och sällsyntare i näringsfattiga områden, men inlandsutbredningen är ofullständigt kartlagd.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Sumpmåra anses ursprunglig i skogskärr och sumpskogar. Idag är den främst kulturgynnad och ses längs diken och i betade fuktängar där den gärna slår sig ner på kreatursstigar. Ibland hittas sumpmåra vid grävda vattenhål, bevattningsdammar och i fuktiga sandtag. På Stora Alvaret växer den i större alvarvätar, träsk, små tillfälliga bäckflöden och tokfuktängar. Några gånger är den funnen i friska åkerkanter. Sumpmåra kan ibland växa betydligt torrare men detta förefaller vara ovanligt på Öland. Kanske är "torra lokaler" på Öland alldeles för torra för sumpmåra?

Utbredningen visar att sumpmåra är speciellt vanlig i södra delen av Mittlandet. På delar av Stora Alvaret är det glest med fynd. I den betade sjömarken växer den spritt i fuktängar och kärr men sällan ute på själva stranden. På sydvästra Öland ligger fynden också glest men för övrigt förekommer sumpmåra över större delen av Öland där lämpliga miljöer finns, idag liksom på Sterners tid. Sumpmåra bedöms ha missgynnats av den dränering som skett av landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig miljö, företrädesvis på sand och torvjord, ofta öppet: gräsmarker, strandängar, fuktstråk, frisk betesmark samt diken. Ibland noterad i ängen och källmyrar. Kanske något förbisedd under Projekt Gotlands flora; andelen provrutor med sumpmåra antyder en något högre frekvens än mindre allmän, kanske närmare Johanssons (1897) bedömning ”Täml. allm.”. Frekvensen minskade dock troligen under 1900-talet.

Sumpmåra växer både friskt och fuktigt i ogödslade betesmarker och slåtterängar, på grässlänter och vägkanter vid mindre vägar samt i fuktängar, källdråg, diken och ibland i kärr. Arten indikerar naturlig gräsmark.

Sumpmåra växte mycket rikligt på den jord som grävdes upp och sedan lades tillbaka vid den arkeologiska utgrävningen av Notetorpet vid Grannäs i Alfta. Den växte inte i det omgivande trädbestånd, som för länge sedan etablerat sig på kulturmark. Sumpmåran växte också på en 12 år tidigare av högvatten upplagd sandbank i Galvån, Bollnäs. Granström (1986) visade att sumpmåra finns i fröbanken i skog där den saknas som grön växt. Skoglund (1990) och Skoglund & Hytteborn (1990) visade detsamma för strand och botten vid sötvatten. Sumpmåran är liten och spenslig och växer oftast i högre vegetation, där den håller sig uppe med sina kroktaggiga stammar och blad, nästan lika effektiva som snärjmårans. Den blommar i linneans och i mjölkens tid. Omblomning kan ses i höstfärgernas tid. Låga skott övervintrar gröna.