skogsek

I löv- och blandskog, sälls.–allm., starkt beroende av kulturpåverkade spridningshärdar och därigenom ojämnt fördelad över landskapet.

I naturlig vegetation allm.–täml. allm. som krattskog i bergbranter längs Vättern och i förkastningen mellan Skogsbygden och Närkeslätten, delvis påvisat av Hartman (1866) och Sterner (1935). I Kilsbergen vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge registrerades 32 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).

Eken är sälls. på Tiveden och på Tylöskog i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). ”Där Tiveden och Tylöskogen stöta samman uppträder eken sällsynt och på nästan milsvidt skilda punkter” (Sernander 1906b). Enl. Sernander förekom eken i södra Närke endast där lokalklimatet gynnades av Vätterns närhet, och på högt belägna punkter, där vår- och försommarfrosten är sällsynt, samt på urkalkgrund vilket delvis ännu gäller. Broddeson (ms) fann 1930 att eken var allm. i Askersund i kalktrakterna mellan Askersund och Isåsen.

Nutida ekvegetation är ofta kulturnära, kvarväxande i eller spridd från resterna av sentida odling. ”Spontana ekförekomster av betydenhet äro sällsynta” (Sylvén 1946), vilket möjligen avsåg sådana där uttag av kvalitetsträd förekom.

Eken är allm. på delar av Närkeslätten. I Glanshammar och Rinkaby registrerades 108 resp. 70 lokaler (Nilsson 1986). Den allmänna förekomsten vid Hjälmaren har noterats av bl.a. Lagerholm (1851) och eken är allm. också i Viby (Nilsson 1978) där Vibysjöns ”lurviga holmar” var beväxta med idel ekar (Törneros 1827–1838).

Från övriga Närkeslätten har skiftande frekvensuppgifter meddelats. Arten tycks ha varit sälls.–täml. allm. i Asker (Sandahl 1782), Kräcklinge (Hedin 1754), Kumla (Widén 1857, Broddeson ms 1932) och Svennevad (Kjellmert 1947).

De första ekarna

Närkes ekblandskog finns belagd genom lämningar från tidig postglacial tid, tidigare än för omkr. 9 000 år sedan genom två ekskogsmaxima (Florin 1961). Ett årtusende senare, under Ancylustid var den mycket sparsam (Bergström 1960, L. von Post 1909a, 1913, 1925). Förekomsten skiftade för att vid tidig subatlantisk tid, för 2 500 år sedan, vara praktist taget helt försvunnen i västra Närke och av mycket liten omfattning i de östra delarna fram till nutid (Bergström 1960, Sernander 1924b).

Redan Hedin (1754) konstaterade i Kräcklinge att myrar och sjöar konserverade stammar och urholkade ekstockar. Forskarna grubblade över fenomenet vid studiet av landskapets historia. Rutger Sernander, närking och vegetationshistoriker, angrep frågeställningen (Sernander 1898, 1908c) med undersökningar bl a i Lerbäck och Edsberg.

Fynd av konserverade ekstammar och ekollon har gjorts på många ställen i Närke (Althin 1941), bl.a. i Ekebymossen i Kumla, där en framgrävd kanot av en ekstock 1947 härrör från ”övergången bronsålder–järnålder av pollenanalys att döma”, d.v.s. 2 500 år gammal (Anonym 1947).

Vid prästgården i Götlunda fann man en pil av ek med bronsspets vid dikningsarbeten 1865. Den skänktes till Karolinska skolan i Örebro av Närkebotanisten O. G. Blomberg (Årsberättelse 1866, ÖLM: Götlunda socken 457).

Som spontan: Allmän i Mälarområdet; tämligen allmänspridd på övre Mälarslätten; sällsynt i Skogslåglandet: Dessutom på många ställen förvildad (buskar- 100-åriga träd) i samma område samt i Nedre Bergslagen sparsamt upp till Ramsberg, Skinnskatteberg och Norberg. Att döma av den goda vitaliteten hos de i Skogslandet kvarlämnade vildekarna och -ekbestånden samt trädets förmåga att här förvildas i nästan naturlig vegetation, går dess nuvarande klimatiska nordgräns vid övergången till Nedre Bergslagen. Flertalet nordliga vildbestånd växer dock i trakter med gynnsamt lokalklimat (vid sjöar och större vattendrag) och goda markförhållanden. På Mälarslätten mindre edafiskt anspråksfull (hedekskog förekommer på tunnt moräntäckt hällmark t.ex. flerstädes på Ängsö, i Västerås-Barkarö m.m.; vilda åsekar åtminstone upp till Hallstahammar N [Laggars]). Utbredningstyp som spontan: S3.

En förbryllande uppgift om till synes vild ekförekomst nära Norbergs gruvby (i Nedre Bergslagen) vid 1800-talets slut har publicerad av HIRDMAN (1967): "Stigen vid ån var kantad med hundraåriga träd --· och någon vilsekommen ek som knotade hop sig lik en gammal gumma med schal. --- Anna blev efter i dungen med de stora ekarna. '' Som varken vild eller förvildad ek eljest är eller varit känd från gruvbyns omgivning, torde utsagan bero på minnesfel eller avse odlade träd.

Märkesträd: Ekar med över 8 m omkrets i "brösthöjd" (=bh) eller 1,3–1,5 m mätt över markytan syns för nuvarande ej finnas i landskapet. Träd av denna storlek har uppgetts förekomma vid Tidö slott: "Vid godset -·· finnas många ännu väldigare trädjättar än Oxenstierna-eken [se nedan], däribland en och annan ek i parken med öfver 8 meters omkrets." (M. FLOD. 1912.) Utsagan torde dock vara en överdrift. Inget större träd än Oxenstierna-eken är känt av författaren på Tidöhalvön, inga stubbar antyder, att sådana tidigare funnits. Floderus uppger i samma uppsats Oxenstierna-eken vara 7 m i bh; 19 år senare uppmättes 684 cm (SYLV. 1931).

6–8 m Kolbäck: Österängen 748/1,5 1969(!). Rytterne: Tidö slottspark, "Oxentiernas ek" 725/1,5 (d:o). Kolbäck: Strömsholm 665, 642 osv./1,5 (d:o). Rytterne: Tidö 653, 647 osv./1,5 (d:o). Fellingsbro: Sörbyholm 670/1 (BRODD. 1932)--6,5/bh (GARFVE 1926). lrsta: Gäddeholms f.d. park 670/1,3 1977(!). Kung Karl: Reutersbergs hästhage 623/bh (S. MARKL. 1976b). Rytterne: Kronängen 620/1,5 1972(!). - En ek med över 7 m omkrets i Kolbäck: Strömsholm, strax Ö kanalen, nämnd av LUNDM. (1924), har inte kunnat spåras. Den grova ek, som för nuvarande står på angivna ställe (S om allébron), mäter 595/1,3 1978(!). En mycket stor ek, socknens grövsta, växer Ö om Västerudden på Ängsö, avbildas utan måttuppgift hos LIND.-WESSBG (1971, bild 79).

Gammal bofast art.

Ek är ursprunglig. Den är ett skogsbildande, stormfast träd. Det kan växa på de flesta marktyper men utvecklas bäst på lerjordar med god vattentillgång.

Ek planteras ibland som skogsträd, men i flertalet fall med främmande och okända provenienser.

Sparsamt planterad främst i kusttrakterna. Enstaka spontant fröspridda ex noterade t ex i Själevad Markvägen. Örnsköldsvik. Arnäs Dekarsön; Gimåt (O. Johansson).

630 Quercus robur L.

This species is almost totally restricted to Europe. In parts of the Apennine and Balkan Peninsulas the subsp. brutia (Ten.) 0. Schwarz occurs besides subsp. robur. Introgression exists between Q. robur and Q. petraea. Q. robur is cultivated and often naturalized in many places, even in the southern hemisphere. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 121.

Allmän-spridd (N Dalsland). I NV Dalsland är de flesta förekomsterna knutna till trakten av St. Le. I N hälften av landskapet kan vissa av förekomsterna vara subspontana. Arten är här inte så vanlig som utbredningskartan kan ge intryck av (jfr Hård 1935). Skogseken har under 1970-talet ej noterats från enskilda lokaler; för att få en mer nyanserad bild av dess utbredning i landskapet (särskilt med tanke på att nordgränsen för dess sammanhängande utbredning i V Sverige går genom N Dalsland) bör den i framtiden lokalnoteras N om en linje Töftedal-Ånimskog.

Skogsek
Eken växer på frisk eller torr, genomsläpplig men gärna något lerhaltig, ej alltför näringsfattig mark. Verkliga ekskogar förekommer särskilt i östra Småland, men vanligare är att trädet bildar dungar eller uppträder enstaka, t.ex. inblandad i löv- och blandskogar, eller som solitärer i odlingslandskapet.
Eken är ett ljusälskande pionjärträd; i täta skogar brukar groddplantor vara sällsynta eller saknas. På näringsrika marker kan trädet överleva länge i konkurrens med t.ex. bok Fagus sylvatica. Som äldre klarar eken sig dåligt om den tvingas att leva inträngd bland andra träd. Bäst möjligheter att uppnå en hög ålder har den i rasbranter eller där den under lång tid fått stå fritt i ängar och hagar. I smålandshagarna växer den oftast blandad med t.ex. vårtbjörk Betula pendula, men även rena ekhagar förekommer, särskilt vid godsen (det var främst vid de stora gårdarna som ekskogar för svinens ollonbete anlades, och vidare var adeln undantagen från den lag som fastställde att alla ekar tillhörde kronan, inte markägaren).

Genom statens ensamrätt att avverka ekar ville man reservera dem som virke för handels- och örlogsflottans behov. Smålands mest bekanta ekskog är den som omkring 1830 började planteras av kronan på södra delen av Jönköping Visingsö för att trygga tillgången på skeppstimmer. Den omfattar 350 hektar med närmare 2000 träd.

Under 1900-talet har många praktfulla ekbestånd avverkats för försäljning eller därför att odling av gran lönat sig bättre. Under senare delen av 1900-talet har emellertid uppskattningen av eken som skogsträd åter ökat. Numera har trädet fått ett visst skydd genom bestämmelserna om ädellövskog i skogsvårdslagen. I Småland är ett stort antal ekar fridlysta som naturminnen. – Eken är ett vanligt vårdträd.

Vissa år kaläts ekarna inom stora områden av ekvecklarens larver. Trots det dramatiska intryck som angreppen ofta gör är riskerna för att träden ska dö ganska små. Värre är ´ekdöden´, som under 1990-talet slagit till i hela Småland. Oftast är det enstaka träd på varje plats som drabbas. Hos de angripna ekarna glesas kronan ut, lövmassan koncentreras till vissa grenavsnitt och kvistar börjar brytas av. Till slut blir trädet så försvagat att det dör. De angripna ekarna är oftast i slutstadiet angripna av honungsskivling. Orsakerna till ekdöden är inte helt klarlagda.

Ekskogarna har i regel ett välutvecklat buskskikt med hassel Corylus avellana och hagtorn Crataegus. På näringsfattig mark är markvegetationen sparsam och artfattig eller domineras av liljekonvalj Convallaria majalis, men på bättre jord kan en rik vårflora utvecklas, med t.ex. vårlök Gagea lutea, lungört Pulmonaria obscura, svalört Ranunculus ficaria, vårärt Lathyrus vernus och vitsippa Anemone nemorosa samt någon gång gulsippa A. ranunculoides.

För det lägre växt- och djurlivet är ek utan tvivel det viktigaste trädet i Sverige. Ett par tusen arter är beroende av ek och bergek (Bleckert & Pettersson 1997). Av dessa är en stor mängd rödlistade, t.ex. många trädsvampar samt de välkända skalbaggarna ekoxe och läderbagge. Djur som gärna utnyttjar ihåliga ekar för bobygge eller övervintring är skogsduva, ugglor, fladdermöss och bålgeting.
De ur biologisk synpunkt mest värdefulla ekmiljöerna är fristående, mycket gamla träd och urskogsartad ekskog med ved i olika stadier av nedbrytning, en numera mycket ovanlig naturtyp.

Märkesträd.
Sveriges grövsta och troligen äldsta ek växer i Vimmerby Rumskulla Norra Kvill. 1998 uppmättes dess omkrets i brösthöjd till 14,11 meter; höjden skattades 1974 till 15 meter. Redan för mer än 230 år sedan kunde man stå inuti trädet och använda det som redskapsskjul: ´densamma är 22 alnar [ca 13 m] omkring bålen; hon är nu ihålig; och jag har själf åttonde, stått inuti henne; bönderna på bostället bruka henne anars, som redskaps skjul, att där uti, för wäta förwara årder, harfwar och häckar (Craelius 1772). – Åldern beräknades på 1930-talet till ca 950 år och skulle alltså nu överstiga tusen år. Skattningen är dock osäker.

En ek vid Torsrum i Mönsterås Ålem kontrollmättes våren 2003 till 10,2 m; den innehar därmed fjärdeplatsen i grovlek bland svenska ekar. Den veterligen högsta eken i Sverige, med en höjd av 27 meter, växer i Oskarshamn Misterhult Tjurshult (O. Persson 1982).

Skogsek har bred ekologi och växer på torr–frisk, gärna stenig mark. Trädet är ett av de vanligaste och viktigaste i Ölands ädellövskogar tillsammans med almar Ulmus sp., skogslönn Acer platanoides och ask Fraxinus excelsior. I Ölands utmarkshässlen är skogsek ett frekvent inslag, ofta tillsamman med björkar Betula sp. På igenväxande marker som tidigare varit slåtterängar kan man se gamla hagmarksekar som breder ut sina kronor men som missgynnas när trädskiktet tätnar. Relativt ofta ses eken som solitärträd i väg- eller åkerkanter. Även tallskogar på sand hyser enstaka träd. Vid några tillfällen är skogsek funnen i karstsprickor på alvarmarken, något som tidigare inte noterats. Men den lilla planta som slagit sig ner i ett grusalvar väster om Gårdby hade absolut hamnat fel och lär inte bli långlivad. Rena ekbestånd med grova, gamla så kallade veteranträd är inte vanligt men kan studeras väster om prästgården i Böda och i berömda Halltorps hage, Högsrum sn.

Skogsek är vanlig främst i Mittlandet, västra kustskogen och längst i norr, Böda och Högby sn. Det är glest med fynd på det skogfattiga sydöstra Öland även om skogsek idag är noterad i samtliga socknar. På Stora Alvaret är trädet närmast obefintligt förutom vid alvarbyarna, i större skogsdungar i utkanten av alvarmarken samt i enstaka karster. Sedan 1980-talet har ekdöd konstaterats i Sverige. Orsaken är komplex och multifaktoriell där flera svamparter och algsvampar varit i fokus. Ekar som försvagas och stressas av torka, insektsangrepp, stränga vintrar och liknande drabbas lättare liksom de enstaka träd som lämnas kvar efter gallringar. Döda ekar förekommer idag här och där på Öland, mer påtagligt i Borga hage NR, Räpplinge sn.

Skogsek var förr i tiden illa sedd av allmogen eftersom all ek tillhörde kronan och det var dryga böter på att ta ned ett träd, vid upprepade förseelser kunde man dömas till döden. Lägg därtill den förhatliga Djurgårdsinrättningen som Johan III införde 1569 på Öland och som skärptes under 1600-talet. Ölänningarna fick inte jaga, inneha skjutvapen, ha hundar (tillåtet bara om ett ben höggs av på hundstackaren) eller fälla växande träd. När Djurgårdsinrättningen upphävdes så sent som 1801 och marken skiftades var det många grova ekar som höggs ner. Vid en inventering av Halltorps hage 1835 hittades ca 400 jätteekar som därefter avverkades i omgångar. Senare undersökningar fann 245 stubbar efter jätteekar vilka skulle haft en diameter på en meter, troligen rest efter dessa ekar. Vintern 1918–19 togs ytterligare 1010 ekar ner men de var av mer måttliga dimensioner, mellan 22–60 cm i diameter; fem jätteekar, ca 400 år gamla, avverkades också (Eliasson 2016). I sista stund blev ett 30-tal av gammelekarna fridlysta och där kan man med tur en varm sommarkväll i juli finna vuxna individer av större ekbock Cerambyx cerdo på sin enda säkra lokal i Norden.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Vanligt inslag i löv- och barrskog, sällan dominerande; även i ängen, spridd i igenväxande betesmark och på åkerrenar. Skogsek växer bra både i torr och i frisk jord. Den sprider sig i obetad skogsmark, såväl på djup som på grund jord, även på kalkhäll. Till och med i trädgårdsrabatter kan man ibland finna småplantor, planterade av fåglar och ekorrar. Pettersson (1958 s. 58) skriver: ”Quercus i gamla individ saknas över stora delar av Gotland, t.ex. i När-Lau-området, men nästan överallt påträffas yngre ex., t.ex. i form av groddplantor.” Detta stämmer fortfarande; från Hangvartrakten kommenteras särskilt i våra inventeringsprotokoll för knappt hälften av uppgifterna (närmare 70) att det handlar om småplantor eller buskar (TK). Större bestånd finns t.ex. vid Ekebys i Stenkyrka. Skogsek lämnas ofta kvar på hyggen; öster om Kallgatburg i gränstrakterna Hejnum–Boge–Othem finns hyggen med rikligt med kvarstående gamla ekar, som tidigare vuxit strödda i barrskogen.

Ek växer ibland på ganska torr och relativt mager mark och bildar då ofta hedekskogar, men den växer också i ädellövskogar på frisk, näringsrik jord, ofta med skalinslag. Den ingår ibland i triviala lövskogar och blandskogar samt förekommer som enstaka, ofta stora träd eller i dungar på åkerholmar och i hagmark. Småplantor slår upp i vägkanter, i igenväxande marker och mycket ofta på hyggen. Det verkar som om eken i likhet med de flesta träd brett ut sig mot väster sedan förra inventeringen.

I de sydöstra delarna av landskapet finns många planterade ekar som sedan länge har producerat ollon, vilka med nötskrikornas hjälp har givit upphov till småplantor i ­skogarna inom upp till en kilometers radie från moderträdet. Denna första generationens avkomma ser ut att hävda sig väl, men det är för tidigt att bedöma om den kommer att ingå i en framtida grandominerad blandskog. Till denna generation hör förmodligen det bestånd i Hudiksvall som Gustafsson (2008a) beskrev. Att eken i Hälsingland är nära sin klimatiska gräns ses efter nattfroster på våren, då de unga ekbladen skadas mer än bladen på björk, asp, sälg och andra. Den nordligaste observationen av spontan spridning av ek från planterat träd gjordes i Tallnäs, Ramsjö 2015.
Under trettioåriga krigets sista dagar, 1648, tog en sergeant från Hålsjö i Norrbo med sig en ekplanta från Stockholm hem och planterade den där. Den kallas sergeanteken och mätte på 1970-talet 16 m i höjd och hade en stamomkrets på 573 cm, motsvarande en diameter på 182 cm (Blomqvist & Börjars 1980). I början av 1800-talet konstaterades att planterad ek trivdes vid gården Catrinaeberg i Färila i nordvästra Hälsingland (Ström 1827). Hushållningssällskapet i Gävleborgs län propagerade 1839 för sådd av ekollon i Hälsingland, där förekomsten av några ekar i Hudiksvall visade att trädet inte var främmande för provinsen (Anon. 1839). Ek växer i dag vid en gård efter vägen mellan Kårböle och Messubodarna, i den nordvästligaste delen av landskapet. En grov, troligen vid mitten av 1800-talet planterad ek växer intill vägen i västra utkanten av byn Nordansjön vid Kölsjön i Hassela, 385 m ö.h. (Arnborg 1951b och egen observation). Vid Södra Sandvik i Ljusdal växer planterad ek lika bra som alm, ask och lönn. I Stugubacken i Hanebo växer en grov ek 300 m ö.h.
Det har framförts att några tämligen gamla och grova ekar nära det nedlagda bruket i Gullgruva i Ljusne skulle vara spontana. Till stöd för det angavs fyndet av en fossil ekstam i en liten myr närheten (Andersson 1902b). Efter noggrann inventering av de närmaste omgivningarna till de nu levande gamla ekarna på platsen har vi kommit fram till att de sannolikt är planterade, och att det även där finns yngre ekar som är avkomma till dem. Vi fann inga tecken på kontinuitet från den fossila stammen till de nu levande. Enligt Riksantikvarieämbetet har en fossil ekstock hittats även i Medelpad, och denna och den vid Gullgruva skulle vara de enda i Norrland. Vi drar slutsatsen att eken inte förekommer spontant i Hälsingland. I Gästrikland förekommer eken på sina nordligaste spontana lokaler framför allt vid vattendrag, till exempel Testeboån (Ståhl 2016), och en åstrand vore en mer sannolik miljö för spontan ek även i Hälsingland.