Taxasida

hundäxing

Dactylis glomerata

L.

hundäxing är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

hundäxing är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • hundäxing
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Dactylis glomerata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Dactylis glomerata L.
Svenskt namn
hundäxing
icelandic
Axhnoðapuntur
norwegianBokmal
hundegras
norwegianNynorsk
hundegras
Finskt namn
koiranheinä
finlandSwedish
hundäxing
Danskt namn
Hundegræs
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-06-03
Katarina Stenman
S 2023-06-16
Patrik Engström
Stenhamra 2025-05-30
Patrik Engström
Stenhamra 2025-05-30
Patrik Engström
Stenhamra 2025-05-30
Patrik Engström
Stenhamra 2025-05-30
Patrik Engström
Stenhamra 2025-05-30
Patrik Engström
Stenhamra 2025-05-30
Katarina Stenman
Länna gård 2023-06-16
Katarina Stenman
Bökeskog, Osby 2022-07-02
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Katarina Stenman
Småröd, Munkedal 2017-06-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Hundäxing är sannolikt ursprunglig i området. I naturlig vegetation är den funnen ganska riklig i en ädellövdominerad bergbrant. Sedan 1800-talet är den också ett allmänt odlat vallgräs som självsprider sig till en mängd gräsbevuxna, mer eller mindre kulturpåverkade ståndorter som obrukade åkrar, betesmarker, gläntor, bryn, stigar, vägkanter, slänter, renar, vildvuxna gräsytor och ruderatmarker.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i kulturpåverkade områden i gles skog, bryn, vägrenar, hagar och på banvallar etc. Asplund (1925) fann den allm. på kolbottnar i Garphyttans nationalpark.

I Mälardalen är växten möjligen inhemsk (Malmgren 1982). Sernander (1931a, 1932a) fann ”troligen” en lämning av hundäxing från 1100–1200-talen i ett murstycke vid Riseberga klosterruin i Edsberg. Arten är känd i Sverige sedan 1600-talet och försöksodlades bl.a. i Östergötland på 1780-talet (Witte 1911) p.g.a. dess höga fodervärde. Den var då redan odlad och allm. i Närke (Gellerstedt 1831).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Se även lundäxing Dactylis polygama.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Angavs redan av Wahlenberg (1811) förekomma i Ångermanlands kustland upp till Skuleskogen. Numera allmän i kustlandet, i inlandet mer ojämnt spridd, dock flerstädes utmed vägrenar, vid gårdar och på bangårdar. I det nordöstra inlandet sällsynt. På senare tid ytterligare invandrad utmed järnvägar och landsvägar.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Birger (1908a) från Vemdalen, sagesman F. Behm.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

207 Dactylis glomerata L.

This widespread species is very polymorphic (cf. Hultén, Circumpol. I, p. 200; Fl. Eur. 5/1980, p. 171). Among the lower taxa only subsp. hispanica (Roth) Nym. is distinguished on this map. It occurs in the southern part of the range (approximately S of the braken line). For D. aschersoniana Graebn. see no. 208. The species has been introduced into outlying localities in N. Europe and several other parts of the world, for instance S. Africa, N. and S. America, E. Asia, Java, Australia and New Zealand.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, tuvbildande graminid. Lösa tuvor med nedtill knäböjda strån som radierar från tuvans mitt. Nederst på strået med starkt plattade, åtsittande bladslidor, men slidornas kanter är ej knivskarpa. Strån 4–12 dm höga, med få blad. Överst med småaxen samlade i en trekantig topp av hartasslika, skaftade samlingar, där de nedersta skaften är längst och kraftigast. I samlingarna är i stort sett alla småax riktade åt samma håll.

I landets södra hälft ett vanligt och karakteristiskt gräs. Glesnar norrut och blir samtidigt alltmer knutet till samfärdsel och trakter dit den införts som vallväxt.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Rörflen (Phalaris arundinacea) växer i ruggar och har fler blad på stråna. Blomställningen är spolformad genom att alla småaxsamlingar har någotsånär liklånga skaft.
Storgröe (Poa remota) (rätt sällsynt, saknas i stora delar av Götaland och det mesta av Norrbottens län) och parkgröe (P. chaixii) (sällsynt gräsfröinkomling i Götaland och Svealand) har mycket platta bladslidor med vassa kanter. Blomställningen är en öppen vippa.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast men även ofta odlad som foderväxt och förvildad.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: tämligen variabel; vivipara former förekommer sparsamt liksom sådana med helt kala agnar. Även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Hundäxing växer på torr till svagt fuktig mark. Arten är vanligast i starkt kulturpräglade miljöer som vägkanter, gårdar, skräpmark, åkerrenar, gläntor och bryn, men den förekommer även på mera naturliga ståndorter som gles lövskog och strandsnår. Den starkväxande arten gynnas av upphörande hävd och god näringstillgång och har blivit allt mera dominerande under 1900-talet.

Hundäxingen har använts som flerårig vallväxt i åtminstone tvåhundra år, och en stor del av dagens förekomster har säkert sitt ursprung i denna odling.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Hundäxing har odlats som vallväxt sedan åtminstone ett par hundra år tillbaka. Det är ett av Ölands vanligaste gräs och återfinns i all slags kulturmark, helst mer näringsrik, som betade torr- och friskängar, strandängar, igenväxande åkrar, dikeskanter, vägrenar, gräsmattor och ruderatmark. På många av dessa lokaler har den rymt från vallodling. Gräset förekommer även i gläntor och längs körvägar i barr-, löv- och blandskogar; i dessa miljöer är den möjligen ursprunglig.

Hundäxing är vanlig över hela Öland utom på Stora Alvaret där gräset främst växer längs de större vägarna som korsar alvarmarken, nära grindhål där betesdjuren getts extra foder, i talldungar och gamla horvor. Vid ett par tillfällen är hundäxing funnen i karster. Hundäxing var vanlig redan på Sjöstrands tid, i mitten av 1800-talet, och är så än idag. Eftersom strået står kvar länge som lätt identifierbar vinterståndare har det också blivit väl inventerat. Arten är inte direkt beteskänslig, klarar slåtter väl och har gynnats av eutrofieringen av landskapet.

Hundäxing är variabel, troligen beroende på att den härrör från flera "vågor" med vallfröimporter. I rikare skogsmiljöer kan man se ursprungliga former med delvis ett annat utseende.

Gammal och inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig, även förvildad.
Allehanda mark, gärna något kulturpåverkad, såsom torrängar, gräsmarker, vägkanter, körvägar, åkerkanter, gårdar och ruderatmark; ofta noterad (som ovälkommen inkomling) i ängen. Hundäxing används som vallväxt och sprids i åkrarnas närhet, vilket ökar artens förekomst (Johansson 1998). Artens breda biotopval avspeglas i den höga andelen provrutor. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer också i dag.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vanlig hundäxing växer exponerat på torr till frisk mark. Sannolikt är den en gammal invånare i landskapet men har ofta odlats som vallväxt och därigenom spritts i kulturmiljöer. Man finner den på de flesta öppna marker som natur- och kulturbeten, hagar, igenväxande åkrar, skogsbryn och gläntor. Allra oftast ser man arten på vägkanter, dikesrenar, grusplaner och i skräpmark. Den har blivit betydligt vanligare i norr under de senaste decennierna.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen en gammal kulturföljeslagare men mesta­dels spridd från odling som vallgräs, växer på frisk till torr mark i all sorts gräsmark, även i små kvävepåverkade områden i naturlig gräsmark och i gläntor i lövskogar. Kvävegynnad och under spridning längs vägar och åkerkanter, gynnas även av ohävd och igenväxning. Mycket vanlig i hela landskapet. 793 rutor (96 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Hundäxingen är flerårig och växer i torra–friska gräsmarker av olika slag. Möjligen är den ursprunglig i strandsnår vid havet, i lundar och i frodigare kalkbergsvegetation. Den är också allmän på vägkanter och skräpmark av olika slag. Hundäxingen är ganska betestålig, men ökar ofta starkt vid upphörande bete och hör till de gräs, som förtränger betesmarkernas småväxter efter upphörande hävd. I städernas övergödda gräsmarker är det ofta ett dominerande gräs. Det brukar också uppträda massvis i igenväxande slotts- och herrgårdsparker. Hundäxing tycks i likhet med de likaså näringskrävande timotej och ängskavle ha förekommit betydligt sparsammare i äldre tiders utmagrade marker. Vid Åkerö där den nu är mycket vanlig fanns den på 1700-talet bara ”här och där” (Luut 1769). Hundäxingen hörde till de gräs den tidens hushållare önskade mer av och sådde ut i sina ängsmarker. Den nuvarande allmänna förekomsten i hela landskapet beror på spridning från vallodling och den allmänt ökande näringsgraden i landskapet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 692 kartblad, 2473 kvadranter.
Almq. I slättbygder allestädes; eljest mer eller mindre allmän till yttre skärgården.
Hundäxing är en av de vanligaste arterna i kulturlandskapet och växer i allehanda öppna, ofta starkt kulturpåverkade lokaler. Den gynnas av den ökande kvävetillgången och bidrar till igenväxningen av ängar och naturbetesmarker. Hundäxing odlas även som fodergräs och gräsmattegräs.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Hundäxing är en införd och kulturspridd art som av allt att döma saknar naturliga växtplatser i landskapet. Växten är troligen tidigt inkommen och spridd. Den var vanlig i Gävletrakten redan i början av 1800-talet. Arnell angav den som allmän i landskapet som helhet 1924. En mer nyanserad bild gavs av Johan Wiger (1965) som uppgav växten som allmän i kulturbygderna i nordvästra Gästrikland men som sällsynt i Ockelbos bergstrakter. Vid Präståsen nära Hälsingegränsen fanns den redan 1929 men i övrigt uppfattade han den som en sentida inkomling. Hundäxing odlas i slåttervallar och i gräsmattor. Den är en torktålig men något värmekrävande vallväxt. Arten har ingått i vallfröblandning-ar åtminstone sedan slutet av 1800-talet och flera sort-er odlas idag. Den ökar och sprider sig troligen alltjämt, nu främst tack vare jordtransporter, ökade närings-halter och upphörande hävd.
Den är särskilt karaktäristisk för öppna skräpgräsmarker och de vanligaste följeväxterna är alla hämtade ur denna vegetation. Vanligast är röllika (25%) följd av stormåra, hundkäx, maskrosor, midsommarblomster, kvickrot och brännässla.
Hundäxingen hittas också i andra biotoper som skog och stränder men genomgående i starkt kultur-påverkade miljöer och ofta i direkt kontakt med kulturmark. Längs kusten och särskilt på kalköarna i Gävlebukten ingår hundäxingen ofta i strandsnår och andra havsstrandsanknutna miljöer. Arten får här betraktas som naturaliserad eftersom den troligen inte är naturlig i dessa miljöer.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Hundäxing blommar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid och har mogna frön i ljungens tid. Basala skott övervintrar gröna. Den är en utpräglad gräsmarksväxt och kulturföljeslagare, som i Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840) rekommenderades för insåning i stadigvarande äng. Den kom in till många odlingsmarker, även i nordväst och på hög höjd över havet och är uthållig där, trots att Hellström (1917) skrev att den liksom knylhavre var otillräckligt härdig i norr (avser hela Norrland). Den finns där alltså på många numer övergivna odlingsmarker, till exempel fäbodar. I den östra hälften av Hälsingland finns den även på annan kulturmark. Hundäxing saknas i naturlig vegetation, även på havsstrand. Om den visar sig i skog är det alltid på platser som har en äldre historia av stark kulturpåverkan. Den är mindre vanlig på skogsbilvägkanter.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Hundäxing är, trots sin dominans i vegetationen idag, ganska nyinkommen i landskapet. Den introducerades sannolikt under 1800-talet i samband med provodling som vallväxt och har sedan spritt sig över hela landskapet. Störst roll spelar hundäxingen vid kusten och på lerjordar i de nedre älvdalarna men tunnar ut i skogsbyarna och kan vara svår att hitta i de mest avlägsna odlingarna t.ex. i Haverö.
Hundäxing blir framförallt dominant i vallar som inte längre brukas och finns sedan kvar i ung lövskog som så småningom utvecklas på sådan mark. I odlingsbygden, och även i tätorterna, har den intagit kanter av alla slag som vägkanter, bäckkanter och rika strandbrinkar. Vid kusten, särskilt i kalkområden som Alnö och Hässjö, har den också gått in på gammal slåttermark. Den är närings- och kvävegynnad och motstår bete bra då betesdjuren tycks undvika dess hårda strån. – Redan tidigt på våren kan man känna igen hundäxingen på dess ljust gröna bladrosett med platta stråbaser.