fiskmålla

Fiskmålla, som knappast är ursprunglig i området, är mycket kulturgynnad. Den ettåriga och konkurrenssvaga mållan växer främst på kulturpåverkad mark med gles växtlighet - grönsaksland, plantskolor, jordhögar, soptippar och utkastplatser. Då och då kan man också finna den på f d åkermark samt vid bäck- och åstränder.

Publicerad som Chenopodium polyspermum - fiskmålla

Kulturberoende och näringskrävande, möjligen inkommen genom vallodling och trädgårdsväxter. Förekomsten är beroende av tillgången på öppen, helst lätt, näringsrik jord i trädgårdsland och rabatter. Den tycks aldrig ha varit allm. i Närke (Hartman 1866) och förekomsten är mycket skiftande. I Glanshammar och Rinkaby fann Nilsson (1986) 32 resp. 22 lokaler men i Viby endast 5 (Nilsson 1978).

Den har setts i naturlig vegetation i obetat alsockelkärr vid Sjömo i Götlunda 1984 och i svagt påverkad vegetation ute i stenig åfåran vid Ringaby i Ödeby 1989. Fiskmållan uppträder ofta på landvinningen längs Hjälmaren (Morander 1986). Andra växtplatser är trädgårdsland, potatisåkrar, hyggen, komposter och bangårdar m.m. Vid Bonstorp i Ånsta växte den i rika, etablerade bestånd inne i växthus (Lindström 1999b).

(Hultén 1950.)

682 Chenopodium polyspermum L.

This species originates from Eurasia. It has been intensively spread by man within most of Europe and parts of Asia. It has been introduced into N. America (incompletely mapped) and also into the Philippines, Ethiopia and S. Africa. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 132.

Gammal bofast art.

Införd med barlast, sannolikt tillfällig. - 4 (3).

Tämligen allmän-spridd på Mälarslätten; tämligen sällsynt (-spridd) i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen Utbredningsbilden och den regionala frekvensen troligen desamma under 1800-talet Trots åtskilliga ströfynd ovan Mälarslätten, tycks arten i allmänhet sakna förmåga att här bilda varaktiga bestånd (utom i Ö?). Det är tänkbart, att detta förhållande betingas av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S2.

Fiskmålla är en sedan länge kulturspridd växt (arkeofyt) som förekommer i stora delar av Europa förutom längst uppe i norr. Den har även senare inkommit till Norden med spannmål och som barlast. Fiskmålla är vanlig i ruderatmiljöer främst på nyligen upplagda jordhögar. Däremot växer den inte på starkt kvävepåverkade lokaler som invid gödselhögar, vilket en del andra mållor exempelvis blåmålla Oxybasis glauca och rödmålla O. rubra gör. Fiskmålla är noterad som trädgårdsogräs, i plantskolor, längs åkerkanter och diken, i vägrenar och trampad betesmark. Enligt Åke Lundquist kan växten vara ursprunglig i eutrofa skogskärr som i Halltorps hage, Högsrum sn, där han noterade den från tre ställen; där återfanns den 2020. Vid Ottenby, Ås sn, växer arten på sandiga–grusiga strandvallar med tångdrift.

Fiskmålla har en påtaglig västlig slagsida på Öland och är främst funnen från Borgholm och söderut till Kastlösa sn. Detta mönster fanns redan i Sterner (1938). Runt Löttorp, Högby sn, finns idag en ansamling med fynd. Fiskmålla förefaller ha ökat på Öland och eftersom den föredrar nyligen upplagda jordhögar lider den ingen direkt brist på lämpliga miljöer. Det blir intressant att se om växten kommer att expandera på södra Ölands havsstränder.

Fiskmålla kan variera i utseende beroende på dagslängden. Under perioder med långa dagar (sommar) blir en del plantor gröna–röda, bladen ovala och spetsiga längst ut. När dagarna är kortare (höst) ses plantor som i stället är enbart gröna med elliptiskt formade blad som är trubbiga längst ut. Men en del bestånd av fiskmålla saknar denna koppling mellan utseende och dagslängd (Jonsell 2001).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Åkrar, oftast i torvjord (uppodlad myr) på något fuktiga partier, någon gång som ogräs i trädgårdsland; även i diken och kanter av bryor, i blottad jord. Ses också på jord- och skräphögar.

Arten noterades under Projekt Gotlands flora från Näs till Stenkyrka. Den saknas på Storsudret och nordöstra Gotland inklusive Fårö. Antalet nutida lokaler visar en markant ökning jämfört med Johanssons (1897) åtta fynd. En del av ökningen beror nog på uppodlingen av myrarna, då 22 av växtplatserna under våra inventeringar var åkrar och diken i uppodlade myrar.

Fiskmålla är en gammal kulturföljeslagare, som förekommer på störd, gärna kväverik mark, som jordhögar, rabatter, tippar och på avfallsanläggningar. Enligt Fries stadd i spridning. Det är också en av de få mållor som blivit vanligare sedan förra inventeringen.

I Alfta har fiskmålla observerats regelbundet komma upp ur fröbanken. I Söderhamn har den setts på nyligen uppgrävd jord. Arten är ettårig och inget grönt övervintrar. Fiskmålla har hittats på många typer av kulturmark, både i stads- och jordbruksmiljö. Både i äldre och nyare tid märks en tydlig koncentration till Söderhamns kommun.