gullris

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

Gullris är en ursprunglig men starkt kulturgynnad art. Den växer i klipp- och hedterräng, i glesa löv- och blandskogar, hagmarker och öppna naturbetesmarker, på övergiven odlingsmark, vildvuxna gräsmarker, längs vägar och banvallar samt i grustag och på ruderatmarker.

Läkeört i allsköns kulturpåverkad vegetation på fuktig–torr mark.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

1765 Solidago virgaurea L. complex

This variable species forms together with S. dahurica Kitag. and S. multiradiata Ait. a complex with circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 354 f. and map 124). S. virgaurea subsp. virgaurea occurs in nearly the whole of Europe and extends towards C. Siberia, where it is replaced by S. dahurica and, in E. Asia, S. virgaurea subsp. leiocarpa (Benth.) Hult. Within subsp. virgaurea a few taxa are distinguished, e. g. var. lapponica Wahlenb. in the Fennoscandian mountains and on the Kola Peninsula. The closely related S. multiradiata in N. America is represented there by the species s. str. through the north of the continent, var. arctica (DC.) Fem. in Alaska and the Aleutians and var. scopulorum Gray in the Rocky Mts.

Perenn, rosettbärande, 1–8 (oftast 3–4) dm hög, något tuvad ört. Har en kort, närmast upprät jordstam som med stigande ålder grenar sig så att sidorosetter bildas, och som i markytan har rester av fjolårsbladen. Rosettblad (kan vissna) vanligen 1–2 dm långa, varav ungefär hälften utgörs av skaft, med elliptisk bladskiva med utdragen spets. Bladytan löper gradvis ned längs skaftet och fortsätter som en tunn vingkant, så att ingen skarp övergång finns mellan skiva och skaft. Vingkanterna vinklar uppåt, så att skaftet blir grunt U-likt i tvärnsitt. Skaften är ofta röda. Bladets mittnerv är utstående på undersidan, något som blir allt tydligare nedåt bladet, och är mycket påfallande i skaftet. I bladskivans nedre del är de större sidonerverna framåtriktade och följer i båglinjer bladets kontur, men når aldrig kanten. I övre delen är de större sidonerverna mer utåtriktade. Övriga nerver bildar en nätlik struktur. De övre 2/3 av bladskivans kant (ibland mer) har glesa, låga, men mycket skarpa, framåtriktade tänder. Bladen kan vara kala eller håriga (se “variation”), men har alltid hår på själva kanten. Ibland är dessa hår mycket korta, som små bort som ligger längs kanten (lupp!), men de kan även vara längre och mer utspärrade.

Stängeln är ofta rödanlupen, mest nedtill. Den är oftast kal nedtill, men i regel tilltagande hårig uppåt, och kan vara grovhårig i blomställningen. Strödda stjälkblad som liknar rosettbladen, men har gradvis allt kortare skaft. De övre bladen är närmast oskaftade och har inga, eller mycket få tänder. Bladens bas kan vara något stjälkomfattande. I regel med en distinkt blomställning av korta, slanka, uppåtriktade grenar från övre tredjedelen av stängeln, men kan även få upprätta grenar nästan ända från basen, som i sin tur har slanka grenar med korgar. Korgarna sitter några få tillsammans på var gren, eller ibland ensamma. De har grönaktiga holkfjäll med hinnartad kant och gula blommor. I korgarnas mitt är blommorna rörlika, men de i kanten är upp till 1 cm långa strålblommor. Frukten är en liten nöt med hårpensel.

Gullris kan växa på mycket mager mark och är allmän i många miljöer: skog, torrare ängsmarker, hagmarker, skräpmark, vägkanter, och fjällhed.

Förväxlingsrisk:
Trots den rätt karaktärslösa byggnaden lätt att känna igen.
Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis) och höstgullris (S. gigantea) har ej långskaftade rosettblad, har slankare, tätare placerade stjälkblad med 2 sidonerver som löper parallellt med mittnerven, och kan ha längre tänder. De blir högre och har långa, utåtböjda grenar i blomställningen. Den förra är rikligt hårig under bladen.
Hökfibblor (Hiraceum spp.) har korgar där alla blommor är tunglika (strålblommor), och har grövre, mer utspärrade bladtänder. De som har bladrosett (vanligen så i skog) har i regel mycket få blad på stjälken.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt gullris S. v. subsp. virgaurea i landskapet.

Gullris växer på torr–frisk, mager, ofta sandig och något kalkfattig mark i glesa skogar med tall eller björk, sällsynt i gallrad granskog; den dyker ofta upp i gläntor och utmed skogsvägar. Gullris ses också i kraftledningsgator, glesa lövbärande slåtterängar, sandiga åkrar och trädor, på grusiga parkeringar och jordtippar. Men gullris växer även på tydligt kalkpåverkad mark som i karster; vid ett 15-tal tillfällen är den rapporterad från denna miljö, främst i Gårdby och Vickleby sn. Rikard Sterner noterade gullris 1935 i Vickleby storkarst och konstaterade att växten där klarade pH 7,3. Någon gång ses den i skydd av enbuskar på betade alvartorrängar eller ohävdade sandgräshedar.

Gullris har liksom förr en starkt västlig tyngdpunkt, från Högsrum sn i norr till Mörbylånga i söder, men fynden har glesnat påtagligt. Kanske är dagens skogar alltför täta och risiga för att vara optimala för gullris? Gårdagens extensiva skogsbete gav upphov till ljusa skogsängar med plats för blommande örter, en idag mycket sällsynt miljö. Fynden från Stora Alvaret var närmast okända för Rikard Sterner. Betestrycket var förr högre på alvarmarken vilket troligen missgynnade arten. Men sammantaget ses en tillbakagång för gullris. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Såvitt känt finns endast vanligt gullris subsp. virgaurea på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till halvöppen, torr till frisk skogsmark: gles tallskog, hällmarkstallskog, ängsbarrskog, barrblandskog och lövskog; även mer öppet på sandiga ljungytor och vägkanter. Johansson (1897) angav frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Gullris är mycket ojämnt fördelad på Gotland; inom barrskogsområdena är arten mycket allmän (vilket får genomslag i andelen provrutor med gullris, 2,7 %), i andra delar är den sällsynt. Som ett medelvärde stämmer nog Johanssons bedömning även i dag.
Endast vanligt gullris ssp. virgaurea är känt från Gotland.

Gullris växer på frisk till torr, ganska näringsfattig mark i glesa hedartade löv- och blandskogar, krattskogar, snår, skogsbryn och trädbevuxen hagmark. Man finner den också i igenväxande gräsmarker, på åkerrenar, vägkanter, banvallar, grustag, grusplaner och olika typer av skräpmark.

Gullris är en ursprunglig skogs- och hedväxt. Den har beskrivs som allmän i alla tidigare arbeten.

De vanligaste följeväxterna är piprör (38%), gran, stenbär, rönn, ekorrbär, blåbär och harsyra. Följeväxterna är ungefär desamma i skogen som i kulturlandskapet. Gullriset blommar samtidigt som knärot, strätta och gulmåra.

Gullris bildar rikligt med frön som kan spridas med vinden. Fröplantorna förbises ofta, men på ett hygge i Järvsö grodde massvis av gullrisplantor drygt fem år efter avverkningen, kring moderplantor som året innan färgat denna del av hygget gul. Av dessa fröplantor blev dock ganska få kvar till mogen ålder. På Gröntjärns strand i Ljusdal fanns ett glesare bestånd av plantor på strandmark som tolv år tidigare hade varit dränkt så länge att all landvegetation dödades. Gullris koloniserade älvbotten i en fors som torrlades genom kraftverksbygge men försvann senare. Arten kan ses gro på hårt bränd skogsmark. Plantorna blir långlivade och stationära. De blommar även under slutet trädtäcke, från linneans till ljungens tid. I lingonens tid färgas ofta bladen mot spetsen rödvioletta, särskilt där de växer i fullt ljus. I höstfärgernas tid är årets stjälkar helt vissna och bruna men rosetterna gröna. Även rosettbladen vissnar sedan och inget grönt övervintrar. Under en extremt torr sommar som 1994 var gullris en av de arter som bäst behöll spänsten.