grönfibbla

2; Mälarslätten: Hallstahammar S Lyckebo [Näs S-ut], vägren till ny motortrafikled, 1 ex. 1968 (MALMGREN 1970; S, vid. Almquist). - Nedre Bergslagen: Västanfors Västanfors by, gräsmatta 1915 (SAMUELSSON 1925).

1930 Crepis capillaris (L.) Wallr.

This species is native and adventive in Europe (except N and NE). It has been introduced into Fennoscandia during the 19th century and into N. and S. America, Australia and New Zealand.

Grönfibbla är en kulturberoende, konkurrenssvag och vanligen ettårig art som växer på störd och vegetationsfattig mark. Den har främst inkommit med olika frövaror och uppträdde på många platser fram till 1950-talet. Därefter har den gått tillbaka, vilket sannolikt beror på att frötillförseln utifrån har minskat eller upphört.

Arten härstammar från Centraleuropa och är känd i Sverige sedan 1846.

Barlastväxt och vallfröinkomling, förvildad i Sverige sedan 1840-talet, i Närke möjligen insådd i gräsmattor och vägkanter.

Ny bofast art. Grönfibbla är inkommen huvudsakligen med gräsfrö och har spridit sig främst under 1900-talet.

Hamnplats troligen på barlast, gräsmatta, sannolikt tillfälligt införd. - 2 (2).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Status: ursprungligen inkommen som förorening i diverse frövaror, men sedan länge fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1867 från Kvistofta (BCös i LD).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Grönfibbla härstammar från Mellaneuropa och har inkommit till Sverige från mitten av 1800-talet som fröförorening vid insådd av gräsmattor och vallar. Första fyndet på Öland gjordes 1864 vid Färjestaden.

Grönfibbla är starkt kulturgynnad och växer främst i nyanlagda gräsmattor, åkrar, trädor, vägkanter, gårdsmiljöer, bevattningsdammar och grusplaner. Den är vanlig i ruderatmiljöer som jordtippar, sandtag och stenbrott. Sällsynt är den funnen på klapperstensvallar och betade torrängar, i den sistnämnda miljön ofta efter röjningar.

Grönfibbla har idag liksom i Sterner (1986) en västlig slagsida, vanligast från Borgholm och söderut till S. Möckleby sn. På sydligaste och sydöstra Öland är den fortfarande ganska sparsam. Stora Alvaret hyser några fynd efter röjningar av torrängar. Ett observandum är att grönfibbla noterats i grusalvar längs vandringsleden till Örnkullen, Stenåsa sn. Norr om Borgholm har den expanderat tydligt. Grönfibbla är en vinnare i dagens landskap och har i ruderatmiljöer delvis ersatt släktingen klofibbla C. tectorum. Jämfört med Sterner (1986) ses en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Grönfibbla kan främst förväxlas med klofibbla C. tectorum. Grönfibbla har holkfjäll med kal insida (bra lupp behövs) och märkena är gula. Klofibbla har holkfjäll med gleshårig insida och märkena är grönbruna.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, bofast.
Gräsmattor, parker, gräsmark samt olika typer av ruderatmark. Inkommen med gräsfrö och vallfrö (Johansson 1897). Förmodligen har arten även spritts med järnvägstrafiken. Visbyområdet och Östergarnslandet står i dag för merparten (ca 60 %) av lokalerna. Äldre uppgifter från 22 platser; åtminstone sex av dessa är järnvägsstationer.

Grönfibbla är sent inkommen, förmodligen med vallfrö. Vid mitten av 1900-talet var arten spridd i landskapet, men sedan dess har den minskat kraftigt, troligen mest beroende på att frötillförseln upphört. Arten kan också vara något förbisedd. Funnen på vägkanter, fyllnadsmassor och skräpmark.

Grönfibblan är en ettårig eller kortlivat flerårig art som sprids till nyanlagda gräsmattor med förorenat utsäde. I Sörmland är den vanligen tillfällig, men har åtminstone på någon lokal visat sig vara beständig.

Europa, Kanarieöarna. I Sverige mest i Götaland och Svealand.