kattfot

Tämligen allmän.

Trivialart

1783 Antennaria dioica (L.) Gaertn.

This species occurs in most of Europe (except S), Siberia and adjacent parts of E. Asia and Aleutians. For the North Scandinavian subsp. nordhageniana, see map no. 1784. The closely related A. caucasica Boriss. in Caucasus is also mapped.

Kattfot är ursprunglig. Den konkurrenssvaga arten, som är betes- och brandgynnad, växer i små kolonier på torr, ljusöppen mark med kortvuxen och ofta uttunnad grässvål eller i nästan naket vittringsgrus. De vanligaste biotoperna är betade eller obetade strandhedar, blockiga/klippiga naturbetesmarker, torrbackar och ljunghedar. Enstaka fynd har gjorts på klipphyllor i bergbranter.

Kattfoten minskar eller försvinner när mossa och gräs på grund av lagt betestryck och kvävenedfall tar över i naturbetesmarkerna. Likaså försvinner den om dessa marker överförs till kulturbeten genom gödsling. Många nutida förekomster är mycket små och håller på att försvinna, varför kartbilden, åtminstone i den södra delen, på sikt kommer att ge en alltför ljus bild av kattfotens situation.

Förr möjligen allm. i hela området, numera betydligt ovanligare, främst genom upphörande bete. Som hagmarksväxt uppträdde kattfot förr i väldiga bestånd. Ofta är nutida växtplatser torra–friska skogsvägkanter, där mindre grupper växer i främst mineraljord, och den har setts även på bl.a. stränder, kalkberg och skogsbergskrön.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän-tämligen allmän-spridd, sistnämnda i åkerrika och hagfattiga bygder, t.ex. lokalt på Mälarslätten. Utbredningstyp: U.

Perenn, mattbildande, 0,5–2 dm hög ört (sällan högre, se “variation”). Bildar skarpt avgränsade mattor av små rosetter sammanhållna av utlöpare. Rosettblad långskaftade med ovänt äggrund topp, i spetsen med en litten, pigglik tand. Tydlig mittnerv, men andra nerver syns knappast. Bladen viker sig på längden så att de blir skedlika, med inåtkupande kanter. Under filthåriga, men ovan antingen kala och gröna eller mer eller mindre grått ligghåriga. Stängel hårig med smala, uppåtriktade, spetsiga blad. I toppen med en samling tätt sittande korgar (“kattfot!”) med rörlika blommor. Vissa individer är honliga, andra tvåkönade, medan rent hanliga individer är sällsynta. Honliga individer har vanligen röda holkfjäll och ofta vit pistill, tvåkönade i regel vita holkfjäll och ofta röd pistill.

Vanlig över en stor del av landet på torra marker, men minskar söderut och nu traktvis mycket sällsynt. Växer på torr kulturmark, såsom torrängar, torra bryn och betesmarker, och följer stigar in i skogen där den gärna etablerar sig på ljusöppna platser. Även i hed, på klippor etc. ända upp på kalfjället.

Förväxlingsrisk:
I de flesta områden omisskännlig.
Skogsnoppa, Gnaphalium sylvaticum, har smalt jämbreda blad och bildar ej mattor. 
I fjällen finns andra kattfötter (Antennaria). De har dock alla brunaktiga holkfjäll. En av dem, lappkattfot (A. villifera) (sällsynt i norra fjällen), saknar dessutom utlöpare.

Kattfot växer på torr–frisk, mager och gärna sandig mark. Den är vanlig på betade alvartorrängar där man än idag kan uppleva massförekomster. Man ser då tydligt att växten är klonbildare med blommor av samma färg och kön som växer avgränsat tillsammans. Även gamla strandvallar och sandgräshedar är ställen där den ofta växer. Kattfot ses också uppe på tuvor i frisk- och fuktängar. Påfallande ofta växer den i grusalvar eller på sprickrika kalkstensplatåer. Sällsynt är den funnen i glesa tallskogar och betade hässlen. Arten är tydligt hävdgynnad och få lokaler anges vara obetade; de är i så fall belägna på den skarpaste alvarmark där igenväxningen går långsamt. Kattfot klarar både kalkfattiga och extremt kalkrika växtplatser så länge de är näringsfattiga.

Kattfot är fortfarande en vanlig växt på Stora Alvaret, småalvaren och längs västra stenkusten. I sjömarken återfinns den främst längs den flikiga nordöstra kusten på de torrängsryggar (orden) som möter havet. Även betade sandgräshedar utmed havet hyser ofta kattfot. Däremot är växten ovanlig längs västra kusten söder om Borgholm, norra delarna av Mittlandet och barrskogarna uppe i norr, Böda och Högby sn. Även om den är fortfarande är allmän bedöms kattfot ha minskat beroende på igenväxning och upphört skogsbete. Exploatering och skogsplantering har tagit i anspråk många sandiga torrängar där den tidigare växte. En ökad näringsbelastning är speciellt förödande, kattfot är en av de växter som snabbast försvinner när kväve tillförs naturbetesmarker.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, gärna sandig miljö: torrängar, alvar, kalkhällar, enbuskmark, sandhed, gles hällmarkstallskog och mjölontallskog på klapper; ibland noterad i ängen eller på älväxingäng, någon gång på kullar i kalkfuktäng. Andelen provrutor med kattfot tyder på att arten är allmän. Dagens frekvens stämmer i stort sett bra med Johanssons (1897) ”Allest.”, men det finns några smärre luckor i utbredningen. Möjligen har arten minskat något på Gotland, men inget jämfört med den nedgång som har märkts av på södra Sveriges fastland.

Kattfot växer exponerat på torr, näringsfattig mark. Man finner den på tunt jordlager på och intill berghällar, i torrbackar, lågt gräsbevuxen, gärna betad hällmarkshed och hagmarker samt ibland i glesa hällmarkstallskogar. Den konkurrenssvaga arten missgynnas av gödsling, upphörande bete och igenväxning. Ibland har den liksom andra torrängsväxter funnit reträttplatser på vägrenar, i grustag och skärningar. Då skogen erövrat de övergivna markerna står här och där kattfotens sterila bladrosetter kvar, där solljuset ännu kommer åt. Arten har minskat kraftigt, mest i den inre delen av landskapet, sedan mitten på förra seklet även om den fortfarande står att finna i små bestånd i de flesta av inventeringsrutorna.

Kattfot har flygande frön. Arten kommer ofta upp på naken jord, som vägkanter och stränder. Den bildar rosetter med blad som antingen är håriga på översidan och därigenom grågröna, eller kala med rent grön färg. Bladundersidan är alltid grå. Plantor av ena slaget kan dominera på en lokal, men bägge typerna står ofta tillsammans, utan mellanformer. Från ­rosetten växer utlöpare ut, som ger upphov till nya rosetter, så att mattor bildas. Bladen övervintrar gröna. Kattfot blommar i skogsstjärnans tid, i öppen miljö ofta rikligt och med riklig fröbildning. Han- och honblommor sitter på olika plantor. Färgen varierar från vitt till mörk­rosa, oberoende av plantans kön. Kattfot kräver ljus och växer gärna mycket torrt. Arten har små krav på mark-pH. Ett år efter hård brand som dödat allt bärris har den iakttagits, förmodligen uppkommen ur frö.

Bild i Natur och vegetation, sid.192.