örnbräken
Pteridium aquilinum
Mer information om arten

Örnbräken växer i de flesta slag av glesa skogar, från torra tallhedar till friska och örtrika löv- och granskogar. Den gynnas av god ljustillgång och trivs i skogsbryn och gläntor; i tätare skog är den i regel sparsam och undertryckt. Ormbunken är också vanlig i beteshagar samt på torra till ganska fuktiga hedar och ängar. På den gamla ljungheden kunde den på vissa platser bli dominerande, och i vår tid kan man se den forma nästan ogenomträngliga bestånd på kalhyggen. Den bildar sällan sporer men förökar sig mycket effektivt genom sina krypande, förgrenade jordstammar. Dessa ligger djupt, vilket gör att växten lätt överlever markbränder.

Växten slår upp kraftigt på fodermarker med eftersatt hävd. För att få den under kontroll krävs tidig slåtter eller intensivt bete under åtskilliga år. Att arten går tillbaka på hårdbetad mark beror troligen på kreaturens tramp, eftersom den är giftig och knappast äts av djuren.

Första fynd

Linné noterade örnbräken på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult år 1741 (Linné 1745b under namnet Pteris). Tidigast kom den i tryck i Flora svecica (Linné 1745a) genom att det småländska namnet bräken angavs.

Bygdenamn och bruk

bräken (Linné 1745a; namnet har också använts om andra stora ormbunkar); bockabräken (östra Småland; Vide 1966); ormbräck (Tranås; Hjalmar Bjurulf 1951). Pontén (1847b) har ormris och enstubb (jämför växtens norska namn einstape!).

Variation

Arten representeras i Norden dels av slokörnbräken ssp. aquilinum, som är sydlig och västlig, dels av taigaörnbräken ssp. latiusculum, som har en mera nordlig utbredning. Båda förekommer i landskapet, men eftersom de blev klart urskilda först i slutet av inventeringen är vår kunskap om dem begränsad. Mellanformer är vanliga inom området för slokörnbräken men förekommer även långt utanför detta.

Utbredning

Funnen i 1401 rutor; tidigare uppgifter från 281 rutor. Mycket vanlig, men saknas nu liksom tidigare (Zetterstedt 1878a) på Visingsö. – Ursprunglig.