Stagg växer ljusöppet i låg vegetation på måttligt torr till måttligt fuktig, näringsfattig mark, oftast tillsammans med knägräs Danthonia decumbens. Arten gynnas av bete och slåtter och påträffas framför allt på mager naturbetesmark, ibland i sällskap med växter som krypvide Salix repens, Jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata ssp. maculata, stenmåra Galium saxatile, granspira Pedicularis sylvatica, kattfot Antennaria dioica och revfibbla Pilosella lactucella. Man finner den dessutom på hällmarker, i kärrkanter, i öppen, mager skog samt i skogsbryn och på vägrenar (i regel som spår efter tidigare hävd). Staggen trivdes längs de gamla skogsstigarna och kan, liksom knägräs, visa deras sträckning långt efter att man upphört att använda dem.

Växten betas ogärna av kor och hästar men accepteras av får. Det torkade höet uppskattades även av de andra husdjuren, men arten var ändå illa sedd i ängarna, eftersom den var besvärlig att slå och gjorde liarna slöa. ´I de våta kärren växte starr och på litet torrare platser stagg, som fordrade en verkligt skarp lie. Staggen blev som hö nästan vit och doftade som Bibelns myrra. Fast kreaturen inte ville veta av den på rot, åt de den gärna i torrt tillstånd´ (F. Christoffersson 1974).

Staggrik ängs- och betesmark har ett stort kulturhistoriskt värde och är viktig att bevara även ur floravårdssynpunkt.