L. japonicus ssp. maritimus, L. maritimus; vanlig strandvial
Strandvial växer på sandiga havsstränder vid de svenska kusterna men saknas längs en stor del av ostkusten. På Öland har arten ökat under 1900-talet (Sterner 1986) och den småländska förekomsten representerar troligen nyspridning. Arten växer på platsen i en för den främmande miljö och kan få svårt att etablera ett livskraftigt bestånd.
Första fynd
Västervik Västrum Idö Stångskär, SV-udden (6H8b 4433), stenröse 3 m från stranden, 1991 (RK, foto i LD, !ThK). Lokalen publicerades av T. Karlsson m.fl. (1992). Växten fanns kvar 2005, beståndet 1,5 m i diameter (RK, belägg i OHN).
Utbredning
Funnen i 1 ruta; inga tidigare lokaler. – Spontan, inkommen i sen tid; tills vidare att betrakta som tillfällig.
Lokaler
Oriktiga uppgifter.
Mönsterås Mönsterås ´Vållös östra del och övärlden N därom´ (S. Andersson ms 1970 under namnet strandärt). Uppgiften avser säkert klöverärt Tetragonolobus maritimus och inte strandvial Lathyrus japonicus. Oskarshamn Misterhult. S. Andersson (ms 1965) hävdade att ´klöverärt (Lathyrus maritimus)´ skulle förekomma inom dåvarande Misterhults kommun och att den borde fridlysas. Längre fram i arbetet åberopades en uppgift om denna växt från Misterhult Örö hos Lundin (1936). Hos Lundin finns dock ingen uppgift om strandvial (som på den tiden hette Lathyrus maritimus), däremot en uppgift om klöverärt Tetragonolobus maritimus från just Örö. Uppenbarligen har Andersson blandat samman de båda arterna.