Vildapel växer på frisk eller torr, inte alltför grund jord. Den är ljuskrävande och påträffas framför allt i skogsbryn och på öppen mark i odlingslandskapet, där den brukar stå ensam eller ingå i snår av slån, hagtorn och rosor. Den ingår även i gles, ljusöppen lövblandskog. Som ´bärande träd´ gynnades vildapeln i slåtterängarna. I den lundartade vegetation, som utvecklas när de gamla ängsmarkerna inte längre brukas, står vildapeln kvar länge, men den tynar bort när beskuggningen blir för stark. I det stora hela har dock vildapeln gynnats av den tilltagande förbuskningen under 1900-talet.

Vildapeln fick vid gårdar, i åkerkanter och på liknande ställen ofta bilda ympunderlag för kultiverade äppelsorter.