vildapel
Malus sylvestris
Mer information om arten

Vildapel växer på frisk eller torr, inte alltför grund jord. Den är ljuskrävande och påträffas framför allt i skogsbryn och på öppen mark i odlingslandskapet, där den brukar stå ensam eller ingå i snår av slån, hagtorn och rosor. Den ingår även i gles, ljusöppen lövblandskog. Som ´bärande träd´ gynnades vildapeln i slåtterängarna. I den lundartade vegetation, som utvecklas när de gamla ängsmarkerna inte längre brukas, står vildapeln kvar länge, men den tynar bort när beskuggningen blir för stark. I det stora hela har dock vildapeln gynnats av den tilltagande förbuskningen under 1900-talet.

Vildapeln fick vid gårdar, i åkerkanter och på liknande ställen ofta bilda ympunderlag för kultiverade äppelsorter.

Första fynd

Först angiven av Åstrandh (1768) under namnet willäple från Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult. Första belägg från Jönköping Huskvarna 1880 (O. Svanström i PerBrahe).

Bygdenamn och bruk

surapel (det vanliga namnet), surapelle (Rühling 1997), beskapel (Angelstad, Alseda), vildäpple (Torsås, Hult), alla namnen oftast med -träd. Frukten kallades beskäpple (Göteryd) och vildäpple (Asa). Uppgifterna från Vide 1966. En annan uppfattning om beskäpple företräddes dock av Elias Fries, jämför under apel Malus domestica!

Utbredning

Funnen i 1320 rutor; tidigare någorlunda säkra uppgifter från 224 rutor. Mycket vanlig utom i delar av nordvästra Småland. – Ursprunglig.

karta