R. angustifolius
Höskallra föredrar något mera näringsrik mark än ängsskallra men växer annars ungefär som den, på renar, vägkanter och igenlagda åkrar. Dock förekommer den även på havsstränder och (åtminstone förr) i åkrar.

Äkta höskallra ssp. vernalis är ogrenad eller fågrenig med korta, snett uppåtriktade grenar och relativt breda stjälkblad; stjälken har 5–8 (sällan 9) ledstycken mellan hjärtbladen och den nedersta blomman. På greniga exemplar finns det inget eller bara ett bladpar mellan den översta grenen och den nedersta blomman. Rasen blommar som bäst i juni; i juli är den i sen blom eller frukt. Den är knuten till frisk ängsmark (växer även i rester av sådan vegetation på väg- och åkerrenar och kan kolonisera fuktiga, igenlagda åkrar). Den tidiga blomningen är en anpassning till miljön: i det traditionella ängsbruket inföll slåttern ganska sent, och den äkta höskallrans frön hade då i stor utsträckning hunnit mogna.

Höstskallra ssp. serotinus är rikgrenig med utspärrade grenar (svaga exemplar kan vara ogrenade); den har ofta påfallande smala blad, och stjälken har 10–16 (sällan 9) ledstycken. Det brukar finnas 1–3 bladpar mellan den översta grenen och den nedersta blomman. Höstskallran börjar blomma i juli och är bäst utvecklad i augusti. Den passar dåligt i traditionellt hävdad ängsmark (där den skärs av före frösättningen), men dess rika fröproduktion ger den ett övertag i andra miljöer. Numera finner man den främst på vägkanter, även långt från bygderna, och i den miljön verkar den vara under spridning. Den växer även på havsstrandängar och kring markhällar i odlingslandskapet. Förr samlades den inte så sällan i åkrar.

Åkerskallra ssp. apterus är rikgrenig och blommar relativt sent; den är alltså i dessa avseenden lik höstskallra. Den har små, ovingade frön (hos andra skallror har fröna en vinge som är ungefär lika bred som själva fröet). I forna tiders lantbruk, när man rensade utsädet från ogräsfrö genom kastning, var detta till fördel för växten: de vinglösa skallrefröna fångades inte av luftmotståndet utan föll tillsammans med säden. Endast skallror med vinglösa frön kunde därför finnas kvar i större utsträckning i åkrarna. Åkerskallran fanns främst i höstråg (men även i havre) på fuktig torv- och sandjord. Den var traktvis ett stort problem, särskilt på mossodlingar (Carlsson 1991). Hård (enligt T. Lagerberg 1921) ansåg att den hade ökat sedan 1800-talets början i Hylte Femsjö sedan höstsådda grödor blivit vanliga. Även den storskaliga uppodlingen av myrar omkring 1900 bör ha medfört ett uppsving. Att den var ett svårt ogräs framgår t.ex. av uppgifterna från Tingsryd Almundsryd och Sävsjö Vrigstad nedan. Bättre utsädesrensning, dikning och ökad användning av kemikalier i jordbruket har bidragit till att åkerskallran nu är akut hotad i landet. – I Småland noterades den först i Hylte Femsjö ca 1810, sist i Gislaved Norra Hestra 1926.

I litteraturen anges att åkerskallran utmärker sig genom att ha hårigt foder. Hos småländska herbarieexemplar med ovingade frön ärr dock fodret inte mera hårigt än hos exemplar med vingade. Fröskillnaden är heller inte entydig: bestånd med smalt vingade frön verkar inte ha varit sällsynta. Åkerskallran är med andra ord ganska oskarpt skild. – Uppgifter om åkerskallra utan belägg, exempelvis litteraturuppgifter, måste betraktas med skepsis även av ett annat skäl: både äkta höskallra och höstskallra har insamlats i åkrar upprepade gånger.

Även gränsen mellan äkta höskallra och höstskallra är svår att dra. Ganska många insamlingar gick inte att föra till endera underarten. Det gäller speciellt bestånd som vuxit på hasstranden. – Bestämningar är lättare att göra i fält, eftersom man då kan få en bättre bild av hur beståndet i genomsnitt ser ut.

I herbariematerialet insamlat före inventeringen (LD, OHN, S och UME) fanns 20 insamlingar av åkerskallra, 36 av äkta höskallra och 22 av höstskallra. Under fältarbetet skildes tyvärr inte underarterna konsekvent åt, men i det material som insamlades var äkta höskallra och höstskallra ungefär lika vanliga. Inga förekomster av åkerskallra upptäcktes.

Funnen i 568 rutor; tidigare uppgifter från 200 rutor. I sydöstra hälften av landskapet ganska vanlig, minskande mot norr och väster. – Gammal kulturföljeslagare.

Åkerskallra betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).