stortimjan
Thymus pulegioides
Stortimjan växer på mager, frisk eller torr jord, oftast sandig morän. I gränstrakterna mellan Kronobergs län, Kalmar län och Blekinge, där växten sedan gammalt är bofast, förekommer den i örtrik, naturlig betesmark tillsammans med stagg Nardus stricta, knägräs Sieglingia decumbens, blodrot Potentilla erecta, solvända Helianthemum nummularium och grå småfingerört Potentilla subarenaria, ibland även backmåra Galium suecicum. Den utvecklas bäst i något utglesad vegetation, t.ex. kring hällar och på myrtuvor. I motsats till backtimjan Thymus serpyllum bildar arten inte täta mattor.
I övriga delar av Småland finns stortimjan på spridda platser och växer vanligen i parker, gräsmattor och vägslänter eller på banvallar, endast sällan på naturbetesmark. På en del av dessa ställen har arten troligen kommit in med franskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. Även senare införsel och spridning från trädgårdar har troligen ägt rum. Någon genomgående skillnad i utseende mellan spontan och införd stortimjan har inte kunnat upptäckas (Hylander 1943).
Artens begränsade naturliga utbredning är en olöst gåta. Den kan inte betingas av någon känd klimatfaktor, ej heller av avvikande geologiska förutsättningar. Endast en art har en jämförbar utbredning, backmåra Galium suecicum, men den är västligare och går längre norrut. I båda fallen har troligen spridningshistoriska faktorer spelat in.
Naturliga förekomster av stortimjan indikerar en lång och obruten hävd, kanske ända sedan medeltiden (T. Karlsson 1982). Att arten har en begränsad naturlig förekomst i Sverige (utanför Småland/Blekinge endast Bohusläns skärgård) gör den extra skyddsvärd. Dess lokaler får inte växa igen, och grässvålen måste hållas kort utan att betestrycket blir för hårt. Naturligtvis är gödsling utesluten.
Funnen i 80 rutor; tidigare uppgifter från 64 rutor. Ganska vanlig i östra Tingsryd, södra Lessebo och södra Emmaboda och där troligen en gammal inkomling (eller rentav ursprunglig?). I övrigt sällsynt och troligen överallt en ny inkomling.
Antalet utpostlokaler har minskat betydligt, vilket dels kan bero på att det har gällt tillfälliga förekomster, dels på uppodling och igenväxning. Det spontana utbredningsområdet i södra Småland verkar också ha minskat.
Stortimjan betecknas som sårbar på den nationella rödlistan (Gärdenfors 2005).
I övriga delar av Småland finns stortimjan på spridda platser och växer vanligen i parker, gräsmattor och vägslänter eller på banvallar, endast sällan på naturbetesmark. På en del av dessa ställen har arten troligen kommit in med franskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. Även senare införsel och spridning från trädgårdar har troligen ägt rum. Någon genomgående skillnad i utseende mellan spontan och införd stortimjan har inte kunnat upptäckas (Hylander 1943).
Artens begränsade naturliga utbredning är en olöst gåta. Den kan inte betingas av någon känd klimatfaktor, ej heller av avvikande geologiska förutsättningar. Endast en art har en jämförbar utbredning, backmåra Galium suecicum, men den är västligare och går längre norrut. I båda fallen har troligen spridningshistoriska faktorer spelat in.
Naturliga förekomster av stortimjan indikerar en lång och obruten hävd, kanske ända sedan medeltiden (T. Karlsson 1982). Att arten har en begränsad naturlig förekomst i Sverige (utanför Småland/Blekinge endast Bohusläns skärgård) gör den extra skyddsvärd. Dess lokaler får inte växa igen, och grässvålen måste hållas kort utan att betestrycket blir för hårt. Naturligtvis är gödsling utesluten.
Funnen i 80 rutor; tidigare uppgifter från 64 rutor. Ganska vanlig i östra Tingsryd, södra Lessebo och södra Emmaboda och där troligen en gammal inkomling (eller rentav ursprunglig?). I övrigt sällsynt och troligen överallt en ny inkomling.
Antalet utpostlokaler har minskat betydligt, vilket dels kan bero på att det har gällt tillfälliga förekomster, dels på uppodling och igenväxning. Det spontana utbredningsområdet i södra Småland verkar också ha minskat.
Stortimjan betecknas som sårbar på den nationella rödlistan (Gärdenfors 2005).
Första fynd
Först funnen av Forsander 1823 ´vid andra torpet utanför hospitalet´ i Växjö Växjö (belägg i UPS). – Först publicerad från Västervik Västervik Grantorpet (Hagdahl enligt Wallman enligt Hartman 1843). Ett belägg, samlat 1843 och etiketterat ´Smoland: Westervik. Wallman´ finns i LD.
