Rönn växer på torr eller frisk mark. Den är mycket fördragsam då det gäller växtplats och näringstillgång och kan t.ex. påträffas mycket magert på hedar, sandfält och hällmarker. I havsbandet förekommer den även på de yttre skären. Vanligast är den i bryn och gles skog, på åkerholmar, vid stenrösen och på betesmarker, där den antingen växer ensam eller ingår i snår tillsammans med slån, hagtorn och rosor. Den är inte särskilt skuggtålig – i sluten granskog förekommer den som småplantor men inte som moget träd. Rönnen är beteskänslig och hölls tillbaka av gångna tiders utmarksbete.

Rönnen bör liksom oxeln sparas på åkerholmar och i bryn. De båda träden är vackra då de bär blommor och frukt, och frukterna är värdefulla för trastar, sidensvansar och många andra fåglar. Som bärande träd var rönnen gynnad i de gamla ängarna. Den har också odlats som prydnadsträd.

Rönnen är Smålands vanligaste växt i den meningen att den är rapporterad från flest rutor. Det är troligt att den har ökat en hel del i och med landskapets förbuskning. I en förteckning över växter i Tingsryd Älmeboda (Elmquist ms 1874) omnämns den som endast mindre allmän, vilket står i kontrast till dagens förhållanden.