R. fuscus fel använt, R. pallidus fel använt; mörkt björnbär
Före inventeringen var bara ytterligare två lokaler kända, båda i Ukna. Vid Baldersberg togs den 1908 av Carl Pleijel (belägg i S, !A. Oredsson 1963). Kanske är det samma lokal som Alf Oredsson fann 1961, 2,7 km VSV till V kyrkan, vid enskild väg S Baldersberg (belägg i LD); där fanns ännu 1992 ett stort bestånd (se Ukna Kullerstad i lokalförteckningen). Under bilturen 1961 fann Oredsson även arten 5800 m VSV kyrkan (Oredsson 1975), vilket motsvarar Ämtsvederna nedan.
Uknabjörnbär finns i hela världen endast inom Ukna och Västra Ed socknar i Västervik. Härifrån är den nu känd från 30 lokaler inom ett 8 × 14 km stort område, de flesta upptäckta av Birger Danielsson under en specialinventering 1991. Arten växer på torr eller frisk mark i betesmark samt på vägkanter och berghyllor. Bäst utvecklas den på öppna lokaler men den förekommer även i gles skogsmark, i igenväxande hagar samt längs skogsbilvägar.
Växten identifierades i början som östgötabjörnbär R. hartmanii (då kallad R. horridus; Ekstrand 1866) men särskildes snart som R. horridus * mitigatus (Lund 1877). Den kom sedan att föras till blekblomsbjörnbär R. pallidus, en mellaneuropeisk art (Areschoug 1886) och har i senare tid oftast redovisats som mörkt björnbär R. fuscus, en annan mellaneuropé. Kraft & Nybom (1995) har, både med DNA-studier och med morfologiska studier, visat att vår växt är skild från såväl R. fuscus som R. pallidus. Sitt nu gällande artnamn fick den av Å. Gustafsson (1943).
Numera brukar man inte ge artrang till björnbär med så liten totalareal som uknabjörnbär (Weber 1981). Inte desto mindre är naturligtvis uknabjörnbäret skyddsvärt. Betesmarker där det förekommer bör inte få växa igen.
Första fynd
Uknabjörnbär uppträder första gången i litteraturen hos Ekstrand (1866a), som publicerade det från Västervik Västra Ed Blidstena under namnet Rubus horridus [= östgötabjörnbär R. hartmanii]. Han angav skoleleven J. P. Johansson som upptäckare. Det första bevarade belägget (nu i LD) togs 1865 av A. P. Gustafsson i Solbergehagen väster om Blidstena. Ett otal senare insamlingar från Blidstena finns i herbarierna. Enligt C. E. Gustafsson (ms 1923) var björnbäret känt ´från två ställen; i en hage nära järnvägen och i en hage på andra sidan byn [= Solbergehagen]´. Den senare lokalens läge har fallit i glömska, men den förra är belägen 200 m NO Blidstena hållplats (7G7g 0238); där sågs arten senast 1977 (ThK, belägg hos finnaren) och 1979 (ThK TH BD).
Den andra klassiska lokalen, i Västervik Ukna, upptäcktes av A. Axel W. Lund och publicerades av Hartman (1870; ´Stenserum´); de första bevarade beläggen (i GB LD och S) samlades av Lund 1875 ´vid vägen emellan Stenborum och Stensnäs´. Stenborum är en f.d. utgård till Stensnäs och belägen ca 1 km O om denna. Belägg etiketterade Ukna, Stensnäs och Stenborum kommer troligen alla från denna plats, där växten senast sågs 1993 (se Ukna Stensnäs i lokalförteckningen).
Utbredning
Funnen i 6 rutor; tidigare uppgifter från 3 rutor. Ganska vanlig inom detta område men saknas i övrigt. – Ursprunglig.
Lokaler
Aktuella uppgifter.
Västervik Ukna 1 km NV Blidstena hållplats (7G7g 0930), vägkant i skogen, 1992 (T. Kraft i LD); 250, 400 och 700 m NNO Ginemåla vägskäl (7G7f 3644, 3745, 4046), vägkant och hagmark, alla 1991 (BD) = P-plats vid sjön Giens östra del, 1992 (T. Kraft i LD); 400 m NNV Hula (7G7g 2125), mot bergvägg i vägkanten, 1979 (BD TH ThK, belägg samlat av BD i OHN); 500 och 600 m SO Karstorp (7G7g 1109, 1010), stort bestånd i gles barrskog, resp. några ex i fuktstråk O vägen, båda 1989 (BD); 400 m NO Kulla (7G7g 0806), vägkant mot berg, 1991 (BD); 300 m SV Kullerstad (7G7f 4345), vägkant och hagmark, stort bestånd 1983 (FL MgL) och 1991 (BD), 1992 (T. Kraft i LD); 700 och 900 m VNV Lycktorp (7G7g 1806, 1905), skogsvägskant, 1983 (FL MgL), 1991 (BD); Melby (7G8f 0-4-), vägslänt, 1986 (AxL, belägg i OHN), 1988 (F. Götmark i OHN); 100 m SV och 300 m S Melby (7G8f 0347, 0348), vägslänt resp. riklig i bryn, båda 1991 (BD); 400 m NO Nelhammars järnvägsstation (7G8g 1009), vägslänt (inpå privat väg), 1991 (BD, belägg i OHN), 1997 (E. Ljungstrand), 2001 (G. Bengtsson); 700 och 800 m ONO Stensnäs (7G7g 3737, 3838), vägkant resp. berghylla, båda 1993 (BD, belägg i LD, !A. Oredsson), 1997 (E. Ljungstrand); 300 m OSO och 350 m ONO Uvdalen (7G7f 4749, 4948), vägkant mot berg resp. riklig i hagmark, båda 1991 (BD); Åberget (7G7g 4-0-), ca 1983 (FL MgL); 200 m N Ämtsvederna (7G7f 1816), mot berg i äng, riklig, 1991 (BD). Västra Ed 200 m NO Blidstena hållplats, O om järnvägen (7G7g 0238), skuggig beteshage, 1979 (ThK TH BD); 250 m OSO Blidstena hållplats (7G7g 0040), vägkant, 1979, 1991 (BD), 1992 (T. Kraft i LD); 300 m NNO Fiskaretorpet (7G7h 2205), lövsluttning vid bergrot, 1991 (BD, belägg i OHN); Karlsborg vid ladugården (7G7h 1823), skogsbryn, tämligen riklig 1991 (BD), 2005 (GW, belägg i OHN); 300 m SO Karlsborg (7G7h 1625), fuktstråk i granskog, riklig 1991 (BD), 2005 (GW, belägg i OHN); 100 m NV Lilla Stenserum (7G6g 4840), skogsvägskant, 1991 (BD, belägg i OHN); Malmingens sydände (7G7h 0743), vägkant, 1994 (BD); 300 m SV Svenstorpet (7G7h 2220), gles granskog, 2 mindre bestånd 1991 (BD); 600 m SO torpet Rammgölen (7G7h 0831), vägkant och barrskog mot söder, 1991 (BD, belägg i OHN); Västra Ed 1 km SSO Örnön (7G7h 1-4-), skogsvägskant, 1983 (FL MgL).
Osäker uppgift.
Ett belägg av ´R. horridus´ [= östgötabjörnbär R. hartmanii] utan år och insamlare, etiketterat Sm. Westervik & Misterhult´ finns i S och är uknabjörnbär (bestämt 1963 av A. Oredsson); sannolikt kommer det från Ukna Blidstena.