fårsvingel
Festuca ovina
Fårsvingel växer i allmänhet ljusöppet och torrt i låg vegetation på morän- och grusavlagringar, i hällmarker samt i lav- och ristallskogar. Arten är betesgynnad och spelar en viktig roll i betesmarker som domineras av ljung Calluna vulgaris, rödven Agrostis capillaris eller kruståtel Deschampsia flexuosa. Det ger ett ypperligt fårbete men är annars av ringa värde som betesgräs. Den kan också förekomma i måttligt fuktig (men fortfarande lågväxt) grässvål. Gräset är dessutom vanligt på olika slags kulturmark som vägkanter och skräpmark. Det har ibland såtts in i gräsmattor.
Första fynd
Linné noterade fårsvingel 1741 på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult (Linné1745b under namnet Festuca, fårgräs).
Bygdenamn och bruk
fårgräs (Linné 1751). Vide 1966 anför namnet lammatåter (”tåter” = tåtel) från Tofteryd och förmodar att det gäller denna art.
Utbredning
Funnen i 1414 rutor; tidigare uppgifter från 288 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.