Sminkrot, som har en sydöstlig utbredning i Norden, växer på torr, närings- och basrik, grusig, sandig eller lerig jord. Den är ettårig och konkurrenssvag och är därför bunden till gles vegetation. Framför allt är den ett åkerogräs, men numera träffas den nästan lika ofta i vägkanter, kring gårdar och på järnvägsområden. Den är mindre vanlig som trädgårdsogräs, i sydvända backsluttningar och snårkanter samt på jordhögar och avfallsplatser. Utanför åkrarna väljer den gärna slänter i sydläge, där marken hålls öppen genom småras, t.ex. jordkällartak och vägskärningar.
Funnen i 141 rutor; tidigare uppgifter från 129 rutor. Vanlig i östra delen av Möre, ganska sällsynt i nordöstra hälften av Småland, mycket sällsynt eller saknas i väster. Tidigare var arten vanligare i inre Småland och fanns även sällsynt i de södra och västra delarna. – Gammal kulturföljeslagare.
Att sminkroten har minskat i inlandet beror på förändringar i åkerbruket: en stor del av åkrarna har skogsplanterats eller är permanent vall, och de kvarvarande växelbruksåkrarna är ofta så tätt sådda och herbicidbehandlade att arten inte klarar sig (Svensson & Wigren 1986). Ett sätt att behålla sminkroten i sädesåkrarna vore att så glesare i kanterna och att undvika kemikalier.
Sminkrot är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.