J. kochii
Löktåg föredrar näringsfattig och sur, våt eller fuktig jord – helst torv, dy eller sand – på vegetationslösa platser eller i ett glest växttäcke. Den uppträder på stränder, i havsstrandängar, kärr, pölar, torvgravar och diken, i hjulspår och körskador etc. I vatten växer arten ner till flera meters djup.

I starkt försurade sjöar ökar löktåg och och kan till slut bli allenarådande tillsammans med vitmossa Sphagnum, medan rosettväxter som notblomster Lobelia dortmanna, strandpryl Plantago uniflora och styvt braxengräs Isoëtes lacustris slås ut. De viktigaste orsakerna till att löktågen trivs i sådana vatten är dess extrema tolerans mot lågt pH, höga halter av metaller, t.ex. aluminium, samt dess förmåga att tillgodogöra sig den ökade koldioxidhalten och att tillväxa i sparsamt ljus (Svedäng 1990).

Av omstritt värde är ssp. kochii, atlanttåg. Hos exempelvis Hård (1923b) och Lid & Lid (1994) upptogs den som en västlig ras, skild från vanlig löktåg ssp. bulbosus genom att vanligen ha sex ståndare med mycket korta knappar, längre stråblad med svartaktig, förtjockad spets samt kortare och upptill bredare kapsel med konkavare sidoytor och mera urnupen spets. Den skulle främst växa på lösbottnar och gungfly i markvattenpåverkade myrar. I Sverige har den angivits förekomma från Skåne till Värmland (Lid 1963). Andra författare, till exempel Hylander (1953) och Stace (1997), förnekar dock atlanttågens existens och menar att de angivna karaktärerna inte är korrelerade. – Atlanttågen har beaktats mycket lite, både under inventeringen och tidigare. Aktuella uppgifter föreligger endast från 3 rutor, äldre sådana från 5 rutor.