ängssyra
Rumex acetosa
Mer information om arten
Ängssyra är utomordentligt tolerant då det gäller fuktighet, näring och ljustillgång. Den växer gärna i torrängar, t.ex. i backsluttningar, men förekommer också regelbundet i källor och källkärr. Bäst trivs den kanske i frisk till fuktig gräsmark, t.ex. i naturlig, örtrik, ogödslad betesmark och slåttermark (där sådan finns kvar). Arten tål gödsling och frodas i igenväxningsfasen. Den klarar måttlig skugga och är vanlig i gles skog, som ekbackar och björkhagar, men förekommer även i ädellövskog (som ofta är igenväxta slåtterängar). Ängssyran är också vanlig i bryn och på väg- och åkerrenar liksom kring gårdar och torp; den koloniserar på igenlagda åkrar och uppträder även på skräpmark.
Funnen i 1411 rutor; tidigare uppgifter från 274 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig (åtminstone i kärrängar och ekskog) men starkt kulturgynnad.

Första fynd

Ängssyra finns med på den artlista från Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult som Linné upprättade 1741 (Linné 1745b under namnet Rumex acetosa pratensis).

Bygdenamn och bruk

Bygdenamn. De vanligaste namnen på ängs- och bergsyra var syra och sura (Vide 1966), från Hovmantorp är också syron (J. Christoffersson ms 1993b) och sugon (Vide 1966) kända. Från flera socknar i Jönköpings och norra Kalmar län föreligger syrebilla, surebill(a), surapiller och sursill (Vide 1966, Bruce ms 2). Vide antecknade rödsyra från Kalvsvik.