mästerrot
Peucedanum ostruthium
Imperatoria ostruthium
Mästerrot är ursprunglig i centrala Europas bergstrakter men har troligen odlats som medicinalväxt i Sverige sedan medeltiden. I Småland är den känd sedan början av 1700-talet, då den odlades i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Imperatoria). Enligt Elias Fries (1824–26) växte den i Hylte Femsjö i gårdarnas närhet och var högt skattad, dock utan att vara odlad. I vår tid påträffar man den på ungefär samma sätt: nära bebyggelse, särskilt på ladugårdsbackar och på gårdsnära betesmark. Dessutom finner man den vid ödetorp och gamla torpställen. På de gårdar, där arten förekommer, är dess bakgrund i regel nu okänd; troligen hade den kommit ur bruk redan vid förra sekelskiftet.
Mästerroten har god överlevnadsförmåga och sprider sig långsamt med hjälp av underjordiska utlöpare. På detta sätt kan den med tiden bilda stora bestånd, särskilt på frisk eller svagt fuktig mark. Dess förmåga att sprida sig till nya lokaler är däremot ringa. På många ställen blommar den sällan och sparsamt, och om den blommar brukar frösättningen utebli. Man kan alltså räkna med att de allra flesta bestånd är mycket gamla.
Förekomster av mästerrot bör betraktas och vårdas som kulturminnen.
Funnen i 244 rutor; tidigare uppgifter från 70 rutor. Ganska vanlig i väster och i nordvästra delen av höglandet, ganska sällsynt i resten av norra Smålands inland. I sydost en lokalgrupp i Nybro Hälleberga och Uppvidinge Älghult, i övrigt mycket sällsynt (saknas inom stora områden). – Förvildad; bofast.
Mästerrot är ursprunglig i centrala Europas bergstrakter men har troligen odlats som medicinalväxt i Sverige sedan medeltiden. I Småland är den känd sedan början av 1700-talet, då den odlades i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Imperatoria). Enligt Elias Fries (1824–26) växte den i Hylte Femsjö i gårdarnas närhet och var högt skattad, dock utan att vara odlad. I vår tid påträffar man den på ungefär samma sätt: nära bebyggelse, särskilt på ladugårdsbackar och på gårdsnära betesmark. Dessutom finner man den vid ödetorp och gamla torpställen. På de gårdar, där arten förekommer, är dess bakgrund i regel nu okänd; troligen hade den kommit ur bruk redan vid förra sekelskiftet.
Mästerroten har god överlevnadsförmåga och sprider sig långsamt med hjälp av underjordiska utlöpare. På detta sätt kan den med tiden bilda stora bestånd, särskilt på frisk eller svagt fuktig mark. Dess förmåga att sprida sig till nya lokaler är däremot ringa. På många ställen blommar den sällan och sparsamt, och om den blommar brukar frösättningen utebli. Man kan alltså räkna med att de allra flesta bestånd är mycket gamla.
Förekomster av mästerrot bör betraktas och vårdas som kulturminnen.
Funnen i 244 rutor; tidigare uppgifter från 70 rutor. Ganska vanlig i väster och i nordvästra delen av höglandet, ganska sällsynt i resten av norra Smålands inland. I sydost en lokalgrupp i Nybro Hälleberga och Uppvidinge Älghult, i övrigt mycket sällsynt (saknas inom stora områden). – Förvildad; bofast.
Första fynd
Tidigast, troligen i slutet av 1700-talet, noterad av Ljungh (ms) i Aneby Lommaryd Lommaryd i trädgården samt i Skareda. – Först publicerad 1817 av Elias Fries: ´Vere & copiose spontanea in pratis fertilioribus par. Femsjö &c.´ [verkligt spontan och riklig i frodiga ängar i Hylte Femsjö och angränsande områden] (E. Fries 1814–24).
Lokaler
Östliga lokaler. Hultsfred Lönneberga Fridslund, 1930-talet (Lönwe 1980) = 200 m S kyrkan (6F5i 3634) 1982 (GB, belägg hos finnaren); Ingelstorp (6F5i 3028), gårdsplan, 1988 (NOH); prästgårdens trädgård (Kernell ms 1867). Tveta nära kyrkan 1865 (A. C. Johansson ms 1866). Mönsterås Ålem Dalsberg (5G3f 2834), trädgårdsutkant, 1991 (UfA VK). Nybro Hälleberga 650 m NNO Målerås station (5F2h 0308), tomtkant, 1989 (LtS); 300 m N Sibbetorp (5F0i 2205), gräsmark vid lövholme, 1988 (CM, belägg i LD). Uppvidinge Lenhovda 1902 (F. Hagström i S), 1903 (F. Hagström i GB LD och UPS); Bohult 1897 (F. Hagström i GB); Sävsjöström 1944 (Lindstam 1948). Nottebäck torp SO om Glosäng, ´har levat kvar sedan 1890 då jag först såg den´ (J. P. Gustafsson ms 1921). Älghult Bäckstorp i NV-kanten av f.d. inäga (5F2i 0337), vid rösen, 1991 (CrA); Dalen (5F3g 2838), gräsmark, 1986 (GW, !ThK); 350 m SSO Ekemålen (5F2g 2639) 1989 (LP NT). Vimmerby Locknevi 1857 (Nelsén i S). Pelarne 100 m N kyrkan (6F7i 4245), skräpmark, ca 1988 (NOH, !BD). Rumskulla Ekhult i ett stenrör, före 1920 (Haak 1965); 1 km SO Källehorva (6F9h 1319), bland buskar på betesmark V om vägen, 1979 (SS BrS, belägg i LD). Södra Vi Bofall (7F0i 2939), vid ladugård, 1988 (TrA); 550 m V Ebbeshult (7F0j 4701), hagmark, 1983 (RMG); 100 m SSO Kolmorör (7G0a 3618), vägkant, 1990 (TrA); 300 m ONO Sund (7G0a 2718), torpruin, 1979 (ThK TH). Vimmerby 50 m NNO Högerödja (6G6a 1122), lövskog, 1982 (GB), 1986 (AxL, belägg i OHN), 1989 (GB). Västervik Dalhem mittpå Tolångsö (7G7c 2026) ca 1985 (IH). Törnsfall 1000 m N Sandalia vid Gamlebyviken (7G1j 4300), torpruin, ca 1980 (BD). Ukna Kolsebro 150 m SSV järnvägskorsningen (7G8f 2238), vid uthus V byvägen, 1990 (BD). Åtvidaberg Hannäs Nassau (8G1f 0317), vägkant, 1984 (FL MgL, belägg i Norrk); Rosenlund (7G9g 1546), gammalt torp, stort bestånd 1989 (BD IH); Smedstorp S gården (7G9f 2635), ödetomt, 2 grupper 1982 (EkM).
Ej accepterade uppgifter. Kalmar omkring Kalmar (Moqvist 1848); uppgiften ifrågasattes av samtida författare (Westerlund 1852b, Scheutz 1857) och är troligen oriktig. Belägg från 1926 (A. Andersson i UME) kommer troligen från direkt odling. Oskarshamn Döderhult Sörvik 1824 (J. C. Lundwall ms 1824); uppgiften är försedd med frågetecken, och enligt recensionen är växten spenört Laserpitium latifolium. Vimmerby Frödinge Sjöbo (6G7d 2031), införd på 1960-talet, förvildad på markväg, 1980-talet (BD); finnarens bostad. Växjö Dädesjö Asby (J. P. Gustafsson enligt S. Åberg 1979); förmodligen avses den av Gustafsson själv rapporterade förekomsten i det närbelägna Nottebäck. Östra Torsås Askeberga (C. Mossberg 1991); förekomsten (4E8j 1049) är en av John Johannessons inplanteringar.
Ej accepterade uppgifter. Kalmar omkring Kalmar (Moqvist 1848); uppgiften ifrågasattes av samtida författare (Westerlund 1852b, Scheutz 1857) och är troligen oriktig. Belägg från 1926 (A. Andersson i UME) kommer troligen från direkt odling. Oskarshamn Döderhult Sörvik 1824 (J. C. Lundwall ms 1824); uppgiften är försedd med frågetecken, och enligt recensionen är växten spenört Laserpitium latifolium. Vimmerby Frödinge Sjöbo (6G7d 2031), införd på 1960-talet, förvildad på markväg, 1980-talet (BD); finnarens bostad. Växjö Dädesjö Asby (J. P. Gustafsson enligt S. Åberg 1979); förmodligen avses den av Gustafsson själv rapporterade förekomsten i det närbelägna Nottebäck. Östra Torsås Askeberga (C. Mossberg 1991); förekomsten (4E8j 1049) är en av John Johannessons inplanteringar.
