rundsileshår
Drosera rotundifolia
Mer information om arten
Rundsileshår växer på fuktig, näringsfattig torv eller sand. Ute på de stora myrarna förekommer arten särskilt bland vitmossor i tuvkanterna, men den påträffas också i fastmattor i höljorna. Den finns alltid på vitmossgungflyn kring gölar och föredrar där ett fastare underlag än stor- och småsileshår D. anglica och D. intermedia. Rundsileshår är vanlig i olika typer av fattigkärr, men den förekommer också i rikkärr, och det är det enda sileshåret som uppträder i klippskärgårdens hällkar. Vid låglänta sjöstränder uppträder arten på humusblandad mineraljord. Den ses ofta på kulturbetingade växtplatser som täktbottnar, fuktiga vägskärningar och dikeskanter.
Funnen i 1305 rutor; tidigare uppgifter från 290 rutor. Mycket vanlig i större delen av Småland men blott vanlig i sydöstra fjärdedelen och ganska vanlig längst i sydost; ej känd från Jönköping Visingsö. – Ursprunglig.

Första fynd

Först uppgiven från Småland i en ungdomsskrift av Linné (ms 1728) under namnet Rorella vulg: et officinarum; detaljer meddelas inte. Först publicerad av Linné (1755), indirekt genom att han nämnde det småländska namnet daggört. En lokaluppgift kommer först hos Modéer (1767), som angav Drosera [feltryckt som Grosera; art anges ej men sannolikt har det gällt rundsileshår] från ´sank mosslupen vattuskuren äng´ i Kalmar Halltorp och Mortorp. Wåhlin (1769) angav D. rotundifolia från trakten av Jönköping ´uti myror och wid gölar´.

Bygdenamn och bruk

daggört (Linné 1755). Sileshårsarterna kallades jungfru Marie ögonhår (Hallaryd; namnet syftar på glandelhåren i bladkanten) och lockablomma (Angelstad; ”locke” = spindel; spindlar fastnar ofta i glandelhåren). I trakten av Angelstad kallades sileshår också Löparens blomma – den var en av de växter, som den bekante ”Löparen” påstods använda vid fosterfördrivning. De tre sista namnen hos Vide (1966).
karta