Ulmus carpinifolia
Lundalm förekommer som spontan i Sverige på Öland och Gotland; i övrigt odlas den i kusttrakter som prydnads- och häckväxt. Det första småländska belägget är från Västervik Västervik Gamleby 1872 (C. M. Nymans herbarium, nu i S), troligen från ett odlat exemplar. I Sverige är frösättningen dålig, troligen av klimatskäl, men arten har en stark tendens att bilda rotskott och kan på det sättet sprida sig. – Almsjukan drabbar även lundalmen.
Första fynd
Först noterad 1980 av Thomas Karlsson, Tord Holm och Signe Karlsson som rotskottsförvildad på vägren i Kalmar Hossmo 200 m NV kyrkan (4G5f 4106). – Först publicerad av Rühling (1997) från två lokaler i Oskarshamn (se lokaluppgifter).
Utbredning
Funnen i 6 rutor; inga tidigare säkra uppgifter om vild förekomst. – Tillfälligt förvildad.
Lokaler
Kalmar Hossmo se primäruppgifter.
Mönsterås Ålem Strömserum (5G2h 2222), kanten av brukningsväg, ett litet träd 1988 (ÅR).
Oskarshamn Misterhult Köksmåla söder om gården (6G2i 4102), självspridd på torrbacke, 1986 (ÅR). Oskarshamn Slottsgränd (5G9h 4040), ödetomt (senare bebyggd), 1991 (ÅR).
Västervik Hallingeberg Ankarsrum (6G9g 4400), vägkant, sprängstensfylld slänt, 2002 (RK, belägg i OHN, !ThK). Västervik Tändsticksfabrikens kontors staket (7H0a 4800), spridd från odling, 1998 (RK).
Osäkra uppgifter.
Lundalm är uppgiven i naturvårdsinventeringar från Emmaboda Vissefjärda Torsjö (Friberg & Friberg 1993) och Torsås Torsås S om Gettnabo i ädellövlund (Gustafsson & Moreau 1995). Dessa uppgifter kan inte accepteras utan bekräftelse. ´Lundalm´ från Hultsfred Virserum Skärveteån (Länsstyrelsen i Kalmar län 1989a) skall sannolikt vara lundelm Elymus caninus.