Myskmalva är inhemsk bl.a. i mellersta Europa. I vårt land har den länge odlats som prydnads- och läkeväxt – exempelvis fanns den i trädgården vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Malva foliis inferioribus sinuatis, superioribus multifidis [malva med vågiga nedre blad och mångflikiga övre], på svenska Hwit däsmans katost). Arten står kvar vid äldre bebyggelse och torprester. Den sprider sig lätt och förvildas, särskilt på torr, grusig eller sandig jord, i ängar och bryn, på igenväxande fodervallar och åkrar, på vägkanter och skräpmark. Arten är konkurrensstark, tål igenväxning ganska bra och förefaller undvikas av betesdjur.
Myskmalvans stora spridning som vildväxande tog troligen inte fart förrän efter 1800-talets mitt – hos Scheutz (1864) togs den endast upp som odlad.
Första fynd
Bygdenamn och bruk
Utbredning
Funnen i 1308 rutor; tidigare uppgifter från 185 rutor. Vanlig och jämnt spridd. – Förvildad; bofast.