Svarta vinbär är troligen ursprunglig i delar av östra Mellansverige men knappast i vårt landskap. Den har odlats som bärbuske i Sverige sedan sen medeltid och har även använts inom folkmedicinen. Hur gammal den är i odling i Småland kan vi inte säga. Märkligt nog saknas den i katalogen över växter odlade i Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732).

I dagens Småland finner man svarta vinbär dels som kvarstående vid ödetorp och övergivna gårdar och på utkast, dels som förvildad. Arten sprids med fåglar och kan hamna långt från bebyggelse. Bäst trivs den i fuktig eller frisk, mullrik lövskog. I alkärr och strandskogar, vid vattendrag och i raviner kan den bilda stora, täta bestånd. Men den uppträder också ofta i bebyggelsens närhet, t.ex. kring stenrösen och i bryn. I klippskärgården kan den någon gång förekomma exponerat i klippsprickor.

Arten har ökat kraftigt under 1900-talet, kanske särskilt under dess senare del. I mitten av 1800-talet var den ännu en raritet: från inre Småland kände Scheutz (1864) endast till T. M. Fries’ lokal (se primäruppgifter) samt Jönköping Huskvarna Huskvarnabergen. Sjöstrand (1863) nämnde inte arten från Kalmar län.

Bristen på tidiga uppgifter indikerar, i kombination med artens påtagliga ökning, att svarta vinbär inte är ursprunglig i landskapet.